wordnerd

Spenderade  timmar på att skriva ett personligt brev i dag. Blev så nöjd att ansökningstiden tickade ner och det som ska vara någonslags CV blev en hets-nerskiven meritförteckning.

Men, inskickat blev det.
Min allra första arbets-ansökning någonsin.
Eller det är en lögn, sökte jobb på Liseberg år 2007, men det räknas inte direkt, för jag lyckades bli kallad till intervju utan vare sig personligt brev eller merit-förteckning.

Alla håller tummarna för att jag även nu blir kallad till intervju.
Har ju ändå tagit mig tiden att skriva både en merit-förteckning och ett personligt brev.

Alla håller tummarna.

Åh, håhåhåh. Hahahaha.
Så sitter de i SVT huset idag.

Väst-nytt. Imorse 09:00.

En intervju om stadsbyggen, försenade sådana och diverse överklaganden med random ansvarig person inom politiken görs i Göteborgshjulet. För hur var det med det bygget egentligen? Fick det byggas? Hur många överklaganden kom in? Alla frågor besvaras från denna insatta, ansvariga politiker. I ett bås, inne i Göteborgshjulet.

Så fruktansvärt komiskt!
Älskar Göteborg.
Varför göra en intervju i ett konferansrum i SVT huset som bara ligger någon kilometer bort när man kan betala 120:- per person och snurra några varv. Som för att symboliskt visa att det är onödigt för enskilda människor att sätta sig emot, ha egna åsikter och försöka påverka. För makthavarna har ändå sista ordet. De sitter på makten, bokstavligt talat! Skrattar bäst som skrattar sist. Hjulet står där, makthavarna tar joy-rides och blickar ner över staden när deras bås står vid den högsta punkten & tänker, denna staden är min! MIN! vill jag att det ska stå ett hjul här, så gör det det! HA!

Funderar på att mejla SVT och fråga vem som betalade för åkturen. Vore pricken över i:et ifall det visar sig att Göteborgs stad bjöd på åkturen för att exponeringen ses som spons. Som för att göra det hela situationen ännu mer komisk.

Det är iofs inte 1 september, men nära nog.
Tror att idag blir dagen då jag tar steget från arbetslös till arbetssökande.

Skriver personliga brev åt alla håll och kanter.
I ena älskar jag smink, i andra lyfter jag fram hur jag klarar mig under press.
De blir bra också, de personliga breven. Jag hade anställt mig själv, tänker jag, fnissar nöjt.

Nu ska jag bara bygga upp mod för att skicka iväg de också.


Dagens mantra går lite såhär:
Egen lägenhet innan jul, att bo hemma är inte kul. Egen lägenhet innan jul, att bo hemma är inte kul.

Man känner sig inte så jävla macho heller när man inser att man måste handla alla varor tillsammans med mamma och liksom frågar typ: Mamma, jag vill ha keso. Kan jag ta keso? Inte för att man måste, utan för att man skäms.

Dagens mantra 2:
Vill ha pengar, vill ha pengar, egna pengar, bada i pengar. Leva mitt eget liv, bestämma över min egen tid.

Dagens fail:
Att kolla sin mobil första gången för dagen klockan 20:12 & ha 5 missade samtal samt ett sms som hintar om fest till kvällen.

Fail två:
Bo såpass långt utanför stadskärnan att det var två timmar att ens hamna i närheten av ovan nämnda fest.

Fail tre:
Jag är ganska så säker på att det var ett mer eller mindre undermedvetet val att inte kolla mobilen föränn just 20:12.

Fail fyra:
Jag. Bara helt allmänt.

Saker jag lovade mig själv när jag flyttade hem igen:

Ta del av allt fint kulturellt Göteborg har att erbjuda, som Gävle så smärtsamt uppenbart inte kunde ge mig.
(Som för att verkligen rättfärdiga för flytten. Flytta skulden från mig själv, till staden.)

1. Anmäla mig till stadsbibliotekets "Skriva Poesi"-kurs.
2. Anmäla mig till random dans på Danshuset.
3. Se minst 2 av uppsättningarna på Göteborgs operan & minst 4 av de på Stadsteatern.

Jag tror att det var där & då, jag insåg att Göteborg alltid kommer att vara min stad.
Frihetens valfrihet. Att man kan fylla sin fritid med saker som betyder något.

& inte bara placera sin kropp i soffan, med fjärrkontrollen i handen i brist på saker att göra som ger en motivation & inspiration.
Klart att jag tappade bort mig själv någonstans på vägen & klart att det tar tid för mig nu att plocka ihop bitarna, en efter en. Börjar med att dansa på torsdagar, skriva poesi på tisdagar och fylla helgerna med att gå på teater.

Kan nog bli en fin höst det här.

Hur kommer det sig att 90% av alla bloggar är menlösa kopior på varandra? De har inte bara förbryllande lika layouter, utan delar även på ett enda intresse stavat k-o-n-s-u-m-t-i-o-n-s-h-e-t-s. Lyssnar på den musik som radion säger åt de att lyssna på (för det är enklast så, orka leta sig fram till musik). Älskar allting som kommer ur Oskar Linnros mun trots att han uppenbart inte har någon sångröst. Länkar inspirationsbilder från weheartit. (För alla samlar inspiration från samma ställe, länkar samma inspirationsbilder. Utan minsta lilla eftertanke, förvånar mig inte ens om de ens har någon aning om varför de just länkade de bilder de länkat. För det spelar ingen roll.) Jag hatar att det inte spelar någon roll. Att inte en enda person ifrågasätter.

Att de själva inte ifrågasätter.
Utan fortsätter reducera sin existens till en domän-adress.
Formar ett internet-jag för att anpassa sig till andras internet-jag.

Jag vill skaka om varenda bloggande tonårs-tjej & bara få de att reflektera över sig själva.
Tänka; Vem är jag? Kom igen, försök ha en enda egen åsikt om NÅGOT.

Mamma: Du är så fruktansvärt lat.
Jag: Nej, jag är rädd.

-----------------------------------------------------------------------

Jag är rädd för allt, mest oväsentliga saker.
För höjder, för att köra bil.
För att lära känna människor, för att någon ska genomskåda mig.
För att gå ut genom ytterdörren, för att stöta på någon man tvingas små-prata med.
För att ens se människor i ögonen. Det är så fruktansvärt löjligt, men jag är rädd för att se människor i ögonen. Jag kan bara inte.

--------------------------------------------------------------------------------

Mamma säger att det är dumt att vara rädd.
Valet står mellan att vara den man vill vara & leva livet eller den man är och bara strunta i a-l-l-t.

Tyvärr lider jag av beslutsångest också!
Känns som en bra & något ambivalent kombination.

Det är smått ironiskt att jag var mer politiskt insatt vid det förra valet, då jag var för ung för att rösta, än vad jag är nu. Jag gick runt och surade flera dagar när jag fick veta att en belant röstat på något oseriöst som ett parti öl, eller liknande. Stod utanför vallokalen och tittade ont på människor som jag så fördomsfullt antog precis lagt någon annan röst än röd. Det är smått ironiskt att jag nu inte kunde brytt mig mindre. Man blir cynisk med åldern och jag gillar det. Naiviteten blir utbytt mot en falsk känsla av att man knows-it-all.

Jag behöver inte sätta mig in i de olika partiernas debatter och falska löften. För de spelar ingen roll. Jag kan lika gärna rösta på ett parti öl, fnissa lite över fyndigheten och se hur det står 16-åringar utanför lokalen med politiska-pins på väskorna som ger folk onda blickar.

Så de där kanelbullarna satte sig som sagt på vikten asap.
När mamma kom hem blev det ganska snabbt ett samtalsämne med ett spann från Efedrin till Powerwalks.

Någonstans mitt i sa jag: "Det värsta är ju att minsta lilla vikt jag går upp sätter sig i ansiktet, ser du? Värsta tjockisansiktet!"
"Ja, jag ser det!" svarar mamma.
Hon fortsätter "& på rumpan med! På rumpan ser man det också!"

Min mamma kan verkligen det där med att få en att må bättre.

Jag håller på att vinkla mitt CV så det får mig att framstå som den perfekta personen till det här för tillfället relativt perfekta jobbet. Finner dock två problem.

1. Jag hatar att skriva på det här CV:t. Man måste hävda sig själv & allt jag tänker är vem fan är jag att hävda mig själv? Man ska tydligen bifoga en bild också. Så de kan försöka se om man är söt & trevlig också. Så de kan studera den i detalj, ler hon tillräckligt mycket? Eller är hon snygg nog?

2. Det är ett jobb i Polen, förvisso inom ett svenskt företag.
Jag som tyckte att Gävle låg alldeles för långt ifrån Göteborg, hur långt ifrån ligger inte Warszawa då?

Men jag är ung. Hemlös, arbetslös och värdelös.
Ska jag göra något sådanthär, ska jag göra det nu.

Utöver de två problemen, har jag kommit fram till två något bättre saker:

1. Svensk lön på polsk mark = mycket sparande = mycket pengar till [insert valfri framtida aktivitet.]
2. Arbete utomlands = ser bra ut på ett framtida CV.
(+ Jag borde sluta vara så fruktansvärt rädd hela tiden.)

Mitt sovande jag börjar förvandlas till ett mer medvetet jag när det(?) noterar hur det skramlar från övervåningen. Har inte minsta lilla tanke på att stiga upp, men när mamma ropar "Saaaga, vakna då!" känner jag mig illa tvungen. Jag, med världens sämsta morgonhumör klarar inte av att vara glad & social. Sura & hälla upp fil däremot, det går bra. Efter en kvart påpekar mamma att det är den 24:de, jag tar blicken från fil-skålen och kollar på henne. "Du vet väl vad det betyder?" Jag vågar knappt tänka tanken att hon syftar på Ullared. Jag kan se hur hon vrider och vänder på tanken att åka till Ullared när orden kommer ur hennes mun: "Kolla vädret. Regn&rusk. Perfekt Ullared-väder."

AH MAH GAWD.
Vi måste ha connectat i sömnen, lite läskigt men ganska awesome.
Score, typ.

Borde sova men har påbörjat ett projekt jag kallar "Få mamma att gå med på att dra till Ullared så fort hon vaknat (eller imorgon, eller okej. Torsdag går också bra.)"

Vakna tidigt, vara med vid frukosten, glad & social & dricka kaffe. Erbjuda mig att ta disken.
Smyga in att "åh, kolla vädret. Brr BRR. Regn&rusk, oj vilket bra Ullared-väder! Grymt bra dag också! En tisdag, innan löning & folk har precis börjat skolan igen. Ullared <3"

Mamma kommer vara avvaktande. Tänka tanken. Gilla den i smyg.

Här kommer jag nämna ett par jeans-leggins jag köpte i helgen. "Du vet de jeans-legginsena vi köpte på Ullared sist" kommer jag säga. Hon kommer nicka. "De gick sönder förra veckan" kommer jag fortsätta. "Så jag åkte in till stan och köpte ett par nya. 300:- kostade de! Vilken skandal". Mamma kommer kolla konstigt på mig, kanske tänka att "eh, vaddå skandal?" Jag upplyser henne om att de vi köpte på Ullared faktiskt bara kostade 119:-.

Hon kommer le. Tänka tanken. Gilla den i smyg.

Här drar jag fram esset. Ullared-bloggen.
Alla håller tummarna att de uppdaterar om något riktigt mammig imorgon på morgonen. Tips till Ullareds-bloggen;
Mamma faller för allt som är marint. Randiga tröjor, ankare och sådantdär.
& det är det enda. Hon är lättflörtad, min mamma.

Alla håller tummarna, för att hon kommer tänka tanken. Gilla den & köra den lilla blå bilen ner till Ullared.

(Annars har jag ju förlorat värdefulla sov-timmar på att planera det här scenariot i onödan
& så kan vi ju inte ha det.)

Det finns så många jobb att söka, men så få CV:n skrivna på min dator.
Hur skriver man ett CV? Eller, eh..Vad ÄR ett CV?

Hur skriver man ett CV ifall man inte haft några arbetslivs-erfarenheter what so ever?

"Jag kan detta & detta. Min referens är min mamma, hon kommer säga att jag äger för det är hennes jobb.
Call me!"

Det här kan bara gå åt ett håll.
Åt helvete.

För några inlägg sedan undrade jag vad man skulle med 70+ kanelbullar till.
Det tragiskt självdestrutiva svaret var tydligen att hetsäta de (ja, alla jävla bullar är uppätna på 4 dagar, heh) & gå upp 2 kilo. Heh. Så-kan-det-gå-om-man-har-ångest&tvångstankar&ångest-över-tvångstankar. Med fingrarna i halsen, laxeringstabletter & dubbla pass på gymmet veckan ut hälsar mina bulimiska tendenser att de tydligen är tillbaka.

Och imorgon kommer tydligen mamma hem från sin semester.
Jag hade lovat henne kanelbullar. Oops, liksom.

Jag både gillar & ogillar den darkness min nya blogg-design fömedlar. Får känslan av att den befinner sig gömd någonstans i en Fritzl-källare och samlar på mina ord. Antar bara att det känns lite konstigt att gå från blommor och vårens orange:a färg till höstens dunkelt mörka färg-schema.

Men eh eh eh eh.
Vet inte vad jag ska ta mig till. Låta den vara? Göra en ny?
Min lata sida hurrar över att det känns alldeles för omständigt att göra en ny,
när jag precis gjort en så, jag säger till mig själv & er:
Lev med det.

Det finns en botten, har man en gång nått den
känner man igen,
vartenda tecken.

Nu kan man bläddra tillbaka i bloggen ett helt år.
Den 18 augusti fick jag mina lägenhetsnycklar och öppnade dörren till mitt då nya liv.
Sedan skrev jag igen den 22 augusti, mitt uppe i nollningen.

Det känns så..långt borta.
Alltså, inte bara de 365 dagarna som skiljer sig mellan det som var nuet då & det som är nuet nu.
Utan känslan. Förvirringen & förhoppningen.

(Här skrev jag en grej, som jag tog bort. Det lät som om jag ångrar val & är arg på mig själv över hur jag hanterat allting. Det är jag till viss del. Men, inte så pass. Det är ett liv, mina val kommer aldrig vara en big deal,  kommer dock aldrig komma ifrån att de alltid vara en liten bit av sammanhanget.)

Dagens tips.
Följ din instinkt. Lyssna inte på vuxna, remember, du är en av de nu.
Du kan skita i de & vad alla andra tycker. Lyssna på dig själv.

1.
urladdad nerbäddad inbäddad
Feber stod utanför mitt hus igår, plingade på.
Jag öppnade och fick huvudvärk, halsont och en allmän känsla av att jag hatar hela världen.
F-A-N.

2.
Jag har känt mig efter i hela mitt liv. I hela mitt liv har jag umgåtts med människor äldre än mig, jag är en 88 fast i en 89:as kropp. Skillnaden är inte stor i månader, men den har gjort att jag känt mig efter, fastän effekten logiskt sett borde varit den motsatta.

3.
Som när man säger att "Jag var för ung för att vara där"
Och personen svarar utan minsta eftertanke "men det var ingen åldergräns?"
Och man kan inte låta bli att le av naiviteten och avsaknaden av eftertanke;
Sa jag någonsin att det var därför?
Åldern utombords har ingenting med åldern inombords att göra.


4.
Jag tänker ganska ofta på dig, det spelar egentligen ingen roll. Jag vet att det inte spelar någon roll. Men jag kan inte låta bli att önska att det gjorde det. Att det kunde ändra hur jag ser på mig själv, hur jag ser på livet. Men har man gått i samma spår år efter år, så går det inte. ERROR.

5.
Dagen går & jag förstår att trots att det var tidig morgon nyss, så måste solen ha sin gång.
& dagen går.

Jag kan inte somna. Min katt ligger brevid mig och snarkar alldeles för högt. Vanliga dagar så får hon inte ens vistas i mitt rum efter läggdags men just idag är det okej. Just idag hade jag inte velat ha det på något annat vis. För just idag har jag spenderat alldeles för många timmar troendes att hon var bortsprungen. Hon hade varit utomhus i över 18 timmar och inomhuskatt som hon är skapade jag alla möjliga scenarier i mitt huvud.

Jag gick ut, upp på berget. Ropade MAYA! Kom hem, Maaaya!
När jag hör det svaga jamandet. Som blir högre och högre ju mer desperat min röst blir.
Stackarn är gammal nu, trots att hon bara befann sig 20 meter från vår trädgård så hade hon ingen aning om var hon var, vart hon skulle.

Efter 22 timmar var hon hemma igen.
Slutade inte krama henne. Klappa henne. Ge henne godis.
Låta henne sova i min säng.

Mina två absoluta favorit-städer.
Göteborg & Warszawa.

Flyttade till göteborg som 8-åring. Förstod nog aldrig vidden av att flytta från den lilla staden karlskrona i söder till den stora staden göteborg i väst. Men jag kommer aldrig komma ifrån det faktum att This town has got the youth of me. Jag skapar metaforer som att spårvagnsnätet för alltid kommer att finnas i mig, likt alla vener i min kropp. Där brunnsparken inte bara är centrum där alla spårvagnar möts, utan där brunnsparken är mitt hjärta, platsen där allt blod rinner igenom. Som får mig att leva.

Att jag har rötter från Polen är ingen direkt hemlighet (fastän jag mest tycker om att vara polack endast i fall då det är en hemlighet, alltså lite i smyg). Jag tror att det är därifrån jag fått mitt intresse för allt som startar med ordet kultur, vare sig det handlar om krock eller chock. Warszawa har däremot aldrig varit min stad. Jag föddes i Szczecin, en något mindre stad som inte ens kommer i närheten av Warszawas "vi vill vara hippa västerlänningar vi också"-hets. Har varit där nere två gånger and I love it. Öststat möter Amerika-obsession. Fallfärdiga byggnader, luft fylld med kolpartiklar beblandat med Starbucks & skyskrapor.

Bara tanken på att de byggt en enda tunnelbanelinje som går från ena utkanten av staden till den andra (trots att de har spårvagn) gör mig lycklig ända in i själen.

Om jag någongång skaffar mig en tatuering så blir det definitivt något som knyter samman dessa två. (Tror att det är därifrån jag fått mitt ohälsosamma intresse för universum och alla de oändliga stjärnor som finns där ute. För hur mycket omgivningen än ändras så är månen den samma, stjärnorna är de samma. Men det hör till en helt annan historia.) Eller så kör jag bara på Warszawas skyline, för den är awesome. True story.

Jag letar frenetiskt/patetiskt efter mina diktböcker skrivna av Lukas Moodysson. Känner en nästintill sjuklig abstinens efter att få läsa DE DÄR raderna igen. Som liksom bekräftar att någon någongång känt exakt samma sak som jag känner nu. Som bekräftar DET DÄR.

När jag inser att de befinner sig i en mörk källare uppe i Stockholm. Tillsammans med resterande 80% av mitt liv, som jag än inte fått med mig ner hit. Och eftersom hela jävla världen hyllar Moodysson som regissör och på någotvis förbiser hans lysande poesi, så kommer alla googlingar tillbaka med manus-referat, film-klipp och hyllningar som spytts över Lilja 4-ever. Inte någonstans kan jag hitta en enda dikt ur "Apo Kryp Hos". Fan.

OMGOMG.
Nu hittade jag honom. Av en slump.
Ibland blir det så.

Haha. Okej, slump & slump. Han jag letade efter var tydligen lillebror till han jag hittade, så helt off var jag inte. Bara..lite.

OMG. Vi har en gemensam vän.
Vill fnissa men stoppas av relationship status: In a relationship with (random namn).
Hoppas i hemlighet att hon är ful och tråkig, men vågar inte gå in på hennes sida.

OMG.

/Uppdatering, 10 min senare:
Han verkar även vara (god?) vän med en gammal klasskompis lillebror. Vilket skrämmer mig lite.
Betyder detta att han är född 1993? Varför står inte hans ålder?

/Uppdatering, 5 min senare:
Tror han är född 88. Allt facebook inte säger, kan man lita på att birthday gör.

/Uppdatering, 10 min senare:
Gud vad pinsamt det hade varit ifall folk läste det här.
Alltså, folk som förstod & kopplade ihop. Hjälp.

Då var väl det här projektet officiellt nerlagt.
Vilket iofs är bra, man kan bara ha en crush i taget, (för att inte överhetta hjärnan, hjärtat & själen.)
Vad ska jag nu sysselätta mig med?

Nu är alla kanelbullar klara & inpackade i påsar/nerpackade i frysen, vilket gett mig mer tid att sätta mig in i mitt senaste cyber-stalk. När jag plötsligt inser!
ATT DET ÄR FEL FUCKIN' PERSON.

Slutar fnissa.
Nej, nu var det här ju inte roligt längre.



/uppdatering någon timme senare:
Han verkar ju omöjlig att hitta. Varför har inte folk som jobbar på Ica namnlappar? När slutade man med det? Har de någonsin haft det? Borde ha det.

Fniss.

Råkade tydligen göra 70+ kanelbullar, vad ska jag med så många till?
Var femte minut ringer det från köket, pip-pip-pip-pip.
Och så har det hållt på nu i en halvtimme. Kommer hålla på i minst en halvtimme till.

Nu sitter jag här mitt-i-mellan pipen. Lite på bloggen och lite på facebook.

Alltså, jag är en hejare på cyber-stalking. Vet inte riktigt om det är något att skämmas för eller vara stolt över. Som att jag hittade en person på facebook enbart med information om ålder (25) & bostadsort (stockholm). SÅÅÅ-Å-Å att det tog mig knappt 5 minuter att hitta snygg-killen, baserat på efternamn och bostadsort var ju inte så himla överraskande.

Fniss.
Han är 24 år, fnissfniss.

HAHAHAHHAHAHA.

Gick ner till lokala Ica:n. Tänker att det inte spelar någon roll om snygg-killen jobbar. Varorna som jag ska lägga i korgen gör mig ju till den ultimata housewifen, ja. Så tänker jag. Går in genom dörren, där står han. Fan. Går igenom affären i samma takt jag går igenom min inköpslista.

Fastforward>>
Kassan. Han andra som arbetar säger snygg-killens efternamn i en fråga till snygg-killen. Jag typ börjar LE.
Inte okej, försöker sudda bort leendet och raderar bankomatkoden jag precis slagit in, som för att låtsas att jag råkade knappa in fel kod. Fokus. Packar in mina varor, snygg-killen ställer sig vid andra sidan kassan, för att fixa med korgarna, jag försöker snegla lite diskret medan jag packar ner varorna. Vet ni att det inte går att packa ner varor, ifall man tittar åt ett annat håll? Jag typ tappar ner varorna i påsen. Fumlar som f-a-n. Tänker, hoppas att ingen såg det där och typ springer ut ur affären.

Så kan det gå.
Nu blire kanelbullar.

Sitter vid köksbordet, blickar ut över grannens trädgård. Vädret är sådär som det varit de senaste dagarna, grått. Regnigt. Mitt-i-mellan. Övergångstiden mellan sommaren och hösten är inte längre något man endast anar utan ett faktum. Känns som en sådandär dag som man spenderar lyssnandes på allting med Erlend Oye, bakandes kanelbullar.

Så då gör jag det.
Öppnar spotify, random recept-sidor, skriver den utförligaste inköpslistan någonsin och går ner till Ica.
Nu kör vi!

Jag kanske är partisk mot kanal 5 eftersom min storebror jobbar där men de är så himla fyndiga, va!
Visar filmen "Fredagen den 13:de" just idag. Fredagen den 13:de.

Den som kom på den briljanta idén, sitter säkert fortfarande och fnissar nöjt.
Med all rätt.

Alltså, det här klippet är bara så sjukt.
När han börjar sjunga vet inte min kropp vart den ska ta vägen, om den ska rysa, om hjärtat ska börja rusa i 180 km/h.
Kan inte förstå hur något så fint kan vara mänskligt, det känns som en omöjlighet att mänskligheten är kapabel till att producera något som gör så ont, men som samtidigt gör en så glad. Kanske är cyniskt att säga att det enda jag vet mänskligheten är bra på är att enbart göra ont.

Han tar första tonen & ja, jag är nog cynisk som tror att det är playback (för det måste vara playback, ingen sjunger sådär) för att sen inse att, nej. Han sjunger sådär. Han sjunger verkligen sådär på riktigt och det gör ont, men det gör mig också så oförklarligt glad.




Hope there's someone liksom.
Mänskligheten kanske inte bara är ond.
Vet inte riktigt än, jag återkommer.

Åh, vad fin han är den där Markus Krunegård.
Säger smarta saker utan att reflektera över eller tänka efter innan.
"Jag är om den där tjejen man tycker var dryg på fest, fastän hon bara var blyg".

Han drog sin hand genom luggen 42 gånger såsom bara Markus Krunegåd gör
& skrattade lite försynt som om blygheten aldrig varit med påtaglig mellan låtarna.

Jag tror att jag redan gjort det här i min blogg en gång tidigare utan vidare resultat;
men jag måste göra det igen.

Markus Krunegård, vill du gifta dig med mig?


(Göteborgs kulturkalas, Storan 12.00, Idag;
Märkte att inlägget blev lite konstigt om man inte förstod att jag såg honom och hela hans underbara uppenbarelse idag)

Känner mig nerstämd,
vill skriva att det är av okänd anledning, men det vore att löjligt försök att lura mig själv.
Jag vill bara så mycket & helst genom minimal ansträgning & i-n-g-e-n-t-i-n-g händer.
Logiskt.

Sen att jag inte patat med NÅGON idag spelar säkert också in. Alltså, inte ens på facebook. Eller msn.
Ingen har varit inne. Liksom, vad gör alla? & varför gör inte jag det som de gör?

Tänkte åka in & se Teddybears spela på Kulturkalaset men eh. Nej.
Tackar youtube & alla de som filmat deras sommarturné och delat med sig,
snubbarna må spela i gigantiska björn-masker men deras spelningar verkar inte vara mycket roligare än så
& med det konstaterandet sätter jag random film på nerladdning och går ner till Ica istället.

PS. Inte min lokala Ica.
Handla tröst-godis tänker jag inte göra om snygg-killen sitter i kassan.
Han har redan förstört en tröst-godis handlar kväll en gång. Slutade med att enbart jag handlade mjölk.

Hej, min lokala Ica-butik!

Det är såhär att jag på senare tid märkt av ett allvarligt problem i er butik, som oroar mig och gör att ni potentiellt kommer förlora mig som kund. Jag undrar om vi skulle kunna lösa det här tillsamans? Jag handlar ungefär 3 gånger i veckan och varenda gång jag är snygg/fixad/sminkad och ska köpa tråkiga/bra/nyttiga saker så arbetar random personer i kassan. Grannens dotter, en tjej med vampyr-komplex & en 50+ man med brytning. Men! Varje gång jag går ner till affären ofixad/ful/bakis och köper saker med skäms-stämpel på så sitter typ världens gulligaste kille i kassan och det är inte okej.

Alltså, kan ni inte bara skicka hans schema till mig?
(Eller säg till honom att sluta le sådär.)

Tack på förhand
/Saga

SJÄLVCENSUR SJÄLVCENSUR SJÄLVCENSUR
(Känner hösten i luften, trots att det bara är augusti & jag erkänner skamlöst att jag fuckin' ä-l-s-k-a-r det.)

& jag vill skriva rader och åter rader om det;
(jag hejdar mig, säger sch! till min hjärna
tystar ner tankarna och skriver dagbok sådär oldschool som man gjorde på mellanstadiet.)
menjagvågarinte/ körsjälvcensuretttag.

Man vet att man ser sliten ut när kassörskan på pressbyrån vid avslutat köp ser en i ögonen med en medlidande blick & säger;

Hoppas du överlever morgonen.

HAAHAHAHAHAHA.
Jag vill blogga något, men;
jag har lite ångest.

Det är dumt.
Men roligt!

Fan. fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan-
fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan
fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan
fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan.

Fast på ett bra sätt.
(Tror jag)

Jag är en dramaqueen, borde lägga ner de fasonerna.
Gårdagen var grym. En av sådana få kvällar man önskar aldrig ska ta slut. Hade kunnat sitta där livet ut.

prrr prrr prrr,
som en katt.

Nervigheten blir bara värre & värre.
Tur att det blir grill-ferre ikväll.
Några xider under solen ska nog ta hand om mig den här natten.

Jag är fast i ett mitt-i-mellan,
och det känns som att man sitter i passagerarsätet på en bil som bara är skeunder ifrån att krocka.

Den där sekunden av chock, rädsla och nervositet fast förländ till minuter, timmar, dagar.
Att andas är jobbigt, för det påminner en om att man lever.
Påminner hjärnan att den fortfarande kan tänka tankar.

Kan jag inte bara få ett jobb nu?
Så jag kan få en lägenhet, så jag kan gå framåt i mitt liv och inte bara sitta på samma plats jag redan suttit alldeles för länge. Kom-igen-already.

Jag har insett att det var avstånden jag saknade i Gävle. Allting låg inom en relativt liten radie, med avstånd man kan kan kalla obetydliga. När man inte har avstånd att fokusera på, som att det tar en timme för mig att ta mig från mammas villa i kungälv in till Göteborg, eller att man måste gå 5 kilometer bara för att handla, så har man bara allt det andra kvar.

& är man van vid att förlora 2-3 timmar per dag endast på att ta sig från en plats till en annan,
så blir de öppna hålen som tidsförlusten skapar en plats för en att glida imellan.

- För de längsta avstånden är aldrig geografiska.

Förstår inte hur människor som facebook-horar tänker.
Nej, bara för att du länkar din blogg 17 ggr per dag kommer din statistik inte höjas avsevärt.
Bara för att du vill att folk ska rösta på random grej för att du kan vinna random sak 17 ggr per dag, så kommer de få människor som bryr sig inte bry sig 17 ggr mer.

Att länka sin blogg ibland. När man skrivit något speciellt, kan jag förstå.
Missförstå mig rätt, hybris is the way to go.
Men storhetsvansinne?! Utan anledning?!

(Erkänner, är lite avis på skamlösheten.)