O-M-G.
Killen som sitter i kassan på mitt lokala ICA, som jag skrivit om lite HÄR & DÄR, är nu singel!
Vet inte om det pinsamma är att jag faktiskt facebookade honom (igen) och fick se den (för mig) fina meningen "is no longer listed as in a relationship" eller om det pinsamma är att jag blir lite smått hyper.

De mardrömmar jag i något inlägg nedanför antagit att jag kommer drömma, blev på en sekund utbytta mot andra sorts drömmar. No time to waste! God n...zzz-zzz.

Var precis på jobbet i 8 timmar.
Nu ska jag sova i 6 timmar.
Sen ska jag till jobbet, vara där i 9 timmar.

Känns som om något inte stämmer.
Kan inte riktigt sätta fingret på det.

Ikväll hände en smått obehaglig grej & det är inte samtalet jag hade med en gubbe som trodde att jag ringde från Upprag gransking och typ skrek "UPPDRAG GRANSKNING?! JAG HAR INGENTING ATT SÄGA ER!" för att senare lägga på, utan...

Jag måste springa runt 500 meter, från jobbet till järntorget för att hinna med Grön Express. Missar jag den, gör jag det med en ynka minut, vilket skulle tvinga mig att stå och vänta i en timme ute i kylan på nästa. Hela andra långgatan måste jag rusa förbi dels kickers & hipsters som tar sig den traditionella tordagsölen på Sejdeln eller Kellys (whatever liksom), dels förbi gubbar som smiter in till sexshopen sekunderna innan stängninstid. Jag springer förbi de allihopa, like there's no tomorrow. Ingenting märkvärdigt. Men, idag sprang jag förbi en man, som när jag precis passerar viskar/väser/säger "Saga", inte på hej-viset, eller oj-här-springer-du-ganska-random-viset, utan "Saa-ag-haa". Som ett..spöke. Sjukt obehagligt. Vem känner jag som går ensam på andra lång 21.00 på en torsdag? Inga kickers, inga hipsters och absolut inga gubbar som hänger på sexshoppar.
INGEN.

Kommer drömma mardrömmar.

Parfym (för att lukta gott) - Carolina Gynnings nya "Passion"
Bok (för att verka smart) - Jonathan Safran Foers nya "Äta djur" & "Three of codes"
Grejer till att måla (för att göda min dröm om att bli konstnär) - staffli, penslar i olika storlekar & sprayburkar i olika färger (Montana Black, kan köpas i sådanadär farliga graffiti-affärer).
Träningsgrejer (för att bli snygg NÅGONGÅNG) - Träningsskor, ska funka till att springa like forest gump did &
Löpningsbyxor + långarmad tröja till.

Tar även tacksamt emot
Inredningssaker som sticker ut,
& sen kan jag inte komma på något mer.

Tomten! Jag har varit snäll i år.
Inte mot mig själv, men mot andra!
Jag lovar att bli snäll mot mig själv nästa år, men bara om jag får allt på överstående lista.
Amen.

(Fel ikon, men whatever.
Äsch, okejrå. God Jul.)

Hade ångest på jobbet. Kändes jobbigt att ringa upp folk. Kändes som att alla jag ringde tyckte att jag var jobbig. Att trycka på ring-knappen tog emot så hårt att det knappt gick. När de inte svarade kunde jag andas ut, för att sekunder senare konfronteras av ett nytt slumpmässigt utvalt nummer som dykt upp på datorskärmen, och proceduren upprepades. På kontraktet har jag bara en vecka kvar. 5 arbetsdagar. (Sedan blir det nog en förlägning. Jag tänker Fan & Bra på en och samma gång.)

Mår illa.
Vet inte varför.
Ångest, piller & hetsätning i härlig symbios kanske.

Antagligen.
(Har dessutom gått upp 8 kilo sedan jag flyttade hem igen. Känner mig & ser ut som Jabba the Hutt. Fy Fan.)

När man har rösten som enda arbetsredskap, så undrar händerna vad fan man håller på med. Arbetar gör man ju med händerna, säger dem. Blir rastlösa. Sprattlar åt alla håll och kanter för att hävda sig. Brukar mest rita mellan samtalen. Streck efter streck. Ibland ett får. Idag fick jag en ny idé & googlade Origami under en av pauserna. Började vika pelikaner efter pelikan. Blev 5 stycken som jag ställde framför datorskärmen.

& nu innan jag skulle somna kom minnesbilden tillbaka. Jag glömde slänga dem. Det står fem pelikaner vid en dator i lokalen. Hoppas att personen som sätter sig där imorgon uppskattar dem. I en av de har jag skrivit "Det var jag & jag gjorde det bara för dig". Fnissar så mycket att jag inte kan somna.

Igår kunde jag inte somna.
Idag åkte jag hem tidigare från jobbet.

Att prata med människor i headset 7 timmar om dagen är...jobbigt.
Speciellt då man säger samma sak om och om igen. Rabblar samma ord om och om igen.
Spenderar dagarna att genomföra runt 25 likadana intervjuer om-och-om igen.
Någondag kommer jag få pengar för det, men inte nu. Nu sitter jag bara där.

Jag åkte hem tidigare från jobbet.
La mig och sov.

Vaknade.
Åt mat. Åt värktabletter. Åt några pepparkakor, som för att lindra smärtan ännu mer.
Tror att det fungerade.

Jag kanske förlorade 400:- på att åka hem tidigare, men jag är hellre en materiell sak fattigare och med lite sanity kvar i kroppen, än helt insane med ett par nya skor.
Det får det vara värt.

Man får asgod mat de dagar de bjudit över gäster.

Man kan ha saw-maraton med sig själv halva natten, för hur mycket otryggheten än försöker nästa sig in här på nedervåningen så vet man att tryggheten befinner sig på övervåningen.

Man får välja mellan 3 olika värktabletter när man har huvudvärk.
Panodil, eller panabol? Bara att välja. (Panabol är, som loggan avslöjar, same same som Panodil, fast den polska versionen.) Naprosyn? Orudis? Vill du svälja ner de med hostmedicin? Naturläkemedel on top kanske?

Ber man snällt blir man väckt av orden "Saaaga, frukost!" och när man väl klätt på sig, tagit de där trötta stegen upp för trappan och in i köket, så möts man av framdukad frukost. Som på hotell, med all inclusive.

Och ändå saknar jag min lilla Pinnmovägen-etta.
Där man åt sådandär mat som gick snabbt att göra, inte kunde kolla på skräckfilmer hela nätterna, inte orkade med att gå till apoteket med huvudvärk. Inte blev väckt. Kokade havregrynsgröt, som man ändå aldrig åt upp. Åh.

Det positiva med mitt jobb är det negativa.
Det negativa med mitt jobb är det positiva.

Man vet aldrig vad man möter sekundrarna efter att man slagit in ett nytt nummer. Om det är en grinig, en som inte kan svenska, en som blir nervös, en pratglad, en som avslöjar allt för mycket eller en rent av skrikande människa man möter. Igår fick jag veta att jag tydligen bryter och att han jag ringt vägrade prata med någon som inte kunde korrekt svenska (Då kan jag ju poängtera att jag inte bryter...alls). Idag berättade en tjej om alla hennes problem med svamp i underlivet. Notera då att jag ALDRIG frågade om några problem hon haft/har rent fysiskt. En hade "det ska vara gött att leva, annars kan det kvitta!" som uppringningssignal och en annan hade Beyoncés "Single ladies" på i bakgrunden, det var fredagskväll och man kunde höra hur hennes två barn sjöng med. När låten tog slut och jag hann tänka "äntligen" så skrek den ena "IGEN-IGEN!" och den sattes på igen.

Hjälp mig.
Två veckor gone, två veckor to go.
Andas in, andas ut.

Jag ringer mamma på mobilen, från backaplan.
Hade inte ens tänkt fråga om skjuts, utan undrade ifall de skulle vara vakna när jag om hem från jobbet.

Jag: Hej, jag är på busshållplatsen om 20 mi....
Mamma: Jag kommer!!

Och så betalar jag ingen hyra hemma. Oops.

Då-tid:
Handlade med mamma. Hon köpte klementiner. Jag köpte satsumas.

Nu-tid:
Mamma: Dina satsumas...eh...sumasa...r? Äh! Mina klementiner var inte goda alls. Dina var bättre.
Jag: Satsumisar! Fast, så heter de inte. Satsumasar? Nä. Måste vara en satsumas, flera satsumas.
Mamma: Satsumasar....Nä. Måste vara en satsumas, flera satsumas.
Jag: Sa ju det, fast jag tycker Satsumisar låter finare, borde heta så.
Mamma: Fast då skulle de ju heta en satsumis. Och det går ju inte.

Jag vill ogilla Kent.
Jag vet inte varför. Kanske för att de ska vara så fruktansvärt pretto. Konstant.
Att de vet att indiepopen inte hade varit lika stort som fenomen utan de i spetsen.

Jag tänker ganska ofta att jag ogillar Kent.
För jag glömmer liksom bort.
Glömmer bort alla konserter jag sett med de och jag tror att det bara är två. En 2005 när de körde en egen tältturne och den andra på arvika år 2008, men det är säkert fler gånger. Och jag glömmer bort alla de gånger jag köpt en ny skiva de gjort. Glömt bort alla låtar jag nynnat på, alla låtar jag gråtit till. Alla låtar jag älskat sönder.

Jag vill ogilla Kent.
Jag påstår nog ganska ofta att jag gör det.
Men. Det gör jag inte.
Nu tänker ni;
"Men gud, vilket random inlägg"
Men "Nejdå" svarar jag. "Här har ni en top tre. Bara för att; bara för er."

Columbus
Ismael
Hjärta.

Sjukt obehaglig grej;
Jag har tidigare skrivit om en kille jag träffade på en kryssning en gång. Men, en sak jag inte skrivit om är hur han ville att jag skulle strunta i gävle-studierna och flytta hem till honom. Och detta enbart efter att vi endast känt varandra i två timmar. Kanske tre. PÅ-EN-KRYSSNING.

Fast, det var inte det som var obehagligt. Då sa jag nej, men jag kan tänka mig att jag hade sagt ja om det skett nu.
Det obehagliga är, att han tre månader senare hade ändrat relationshipstatus till förlovad med en tjej som ser ut precis som mig. SJUKT OBEHAGLIGT.

En annan smått obehaglig grej är att jag fortfarande såhär 1 år och 1 månad senare tänker på honom. Och att jag tycker att tanken på att de två gifter sig, flyttar ihop & skaffar sig barn ihop (& ett liv ihop) är ännu obehagligare, gör det nästan bara värre. Det kunde vara mitt liv, mina framtida barn som såg ut som schulman-brothers kopior. Men nu är det inte mitt liv, utan hennes.

& hon vet inte om ovan nämna berättelse. Eller att hon är läskigt lik mig.
Men han vet.

(SJUKT-O-B-E-H-A-G-L-I-G-T)

Error i huvudet,
grät på jobbet.

Ringde mamma,
fick rådet att köpa choklad.
Sådan mor sådant barn.
Åt choklad.

Fick ett lägenhetserbjudande.
Senapsgatan. Säger det er ingenting så ligger det i mitt gamla hood. Lövgärdet.
Ett betong-ghetto som ligger en kvart ifrån angered, som ligger 23 minuters spårvagnsresa från stan.

Funderar på att tacka ja.
En lägenhet är en lägenhet är en lägenhet.
Är inte allting bättre än 9 kvadrat hemma hos mamma?

PEPPARKAKOR!

NOM NOM NOM NOM!

NOM NOM NOM NOM NOM PEPPARNOMKOR!