wordnerd

Fattar inte varför jag blir ledsen när jag inte får jobb som jag ÄNDÅ inte vill ha. När enda anlednigen till att jag ens söker de är för att ams vill det. Borde bli glad. Är ju asskönt att slippa skitjobb och nu vet de att jag verkligen söker allt och inte låtsas. Borde ju verkligen inte bli ledsen. Borde verkligen bli glad!

Borde fira!
Knäcker helgens första cider & solar ute i trädgården.
Eventuellt så ska jag andas lite också. Och smida planer inför morgondagens fest.

Varför jag inte tycker om grannar, eller ytligt bekanta i allmänhet:

Tant, 80+ går på andra sidan vägen, vinkar och ropar: Gått runt sjön idag?
Tänker att frågan är ologisk men vinklar glatt tillbaka och svarar: Nej, inte idag faktiskt!
Hon kollar på mig som om jag vore knäpp, börjar skratta och går vidare.

Och då går det upp för mig.
Hon måste ha sagt: Varmt och skönt idag.

Jag kom hem. Låste dörren bakom mig.
Skrattade. Och skrattade. Och fick sedan världens ångest,
ringde mamma i ett försök att dämpa den.
Hon skrattade. Och skrattade. Hon skrattade så mycket att hon säkerligen skrattar än.

Jonas & Erik.
Jag hatar er.

1 timmes bodypump, ingen fara.
Men när man drar ut passet, kör en extra halvtimme och dedikerar den till utfall så blir jag hatisk. Ville kasta mina vikter på Jonas & Erik. Idag har jag sansat mig, träningsvärken i rumpan är tillfredställande. Den i axlarna är dock inte nådig. Klart man vill ha ett nice ass, men starka axlar? Vem behöver det? Känns onödigt.

Självcensur-bloggen.
Har iaf jobbat oavlönat i 4 dagar, de första och sista 4 dagarna jag jobbar utan lön, någonsin.
Att det är "helt rimligt" enligt samhället vi lever i idag tycker jag är orimligt. Om alla går med på det blir det normaliserat och då är det klart att det ses som rimligt. Att slava. För det är det man gör.

Men det var skönt. Att få vakna vid 6, vara på jobb vid 9, komma hem vid 18.
Rutiner. Känna att man duger.

Idag är det skärtorsdag,
den stundande ledigheten för de som arbetar in cashen här i huset har fått de go bananas.
Idag ska vi äta lyx-mat och imorgon morgon ska vi ner till Ullared.

Peppen!

Håller på att ladda.
Ibland tänker jag så, att jag är en mobiltelefon som efter en viss tids användning behöver laddas upp.
Äter torkade körsbär och bara är i nytvättat hår och mysiga kläder.
Är helt ensam hemma, utomhus är det grått och dimmigt. Perfekt laddningsväder.

Lite te på det här kanske?

I måndags var jag på ett ställe som är till för ungdomar som mig. Vi fast mitt-i-mellan.
Vi som inte har någonting förutom turen att ha tak över huvudet.

Pratade om allt och ingenting.
Började få svårt att andas, började gråta. Sådär man gör fastän man inte vill.
Berättade för tanten med skrattrynkorna och det välfönade håret om att det kändes som att jag slängt bort ett helt år av mitt liv. Slösat bort det. Och att det gör ont.

Hon vände och vred på pappret som låg framför henne.
Tog fram en penna ur sin väska.
Målade upp en tidslinje. Här föddes du, sa hon och pekade. Här kommer du dö, sa hon och pekade på andra änden. Vuxenlivet, de yrkesverksamma åren, hur många kan det vara? 40? De har du några centimeter in och de tar slut några centimeter innan du dör. Hon började frenetiskt måla små-små streck på linjen. Någon minut tog det, jag hade slutat fälla tårar, för det gör man när man fokuserar så på något. Hon såg så koncentrerad ut medan hon drog de där strecken. Hon vände och vred på pappret. Ser du alla streck? Det är ett för varje år. Hon fyllde i det första, så att det blev en kolsvart klump.

Ser du? Ett år är ingenting. Du har 39 år kvar.
Som inte är kolsvarta.

Jag vet inte om jag ska känna mig lurad.
Eller förbannad, eller arg. Eller bara irriterad.

Jag känner mig som om jag befinner mig i en maktposition. Jag har smuts i mina händer, som jag är beredd att kasta. På någon. Testade med arbetsförmedlingen, men de tyckte inte att det var smuts, de tyckte att det var guld! De tackade och tog emot. Sjukt. Och jag står med den här smutsen och de...är de blinda? Varför glorifierar de något som inte alls är bling-bling som om det vore 24 karat?!

Fattar inte.
Behöver skriva av mig.
Och något man kan tugga frenetiskt på, typ russin.
Eventuellt påskmust också.

GAAAAAAAAAAAAAAAAAH.

(För att göra en lång historia kort, så är det "helt rimligt" att arbeta gratis i två veckor. För att "eventuellt" bli tim-anställd. Eller Extra, som det så fint heter. Hur f-n kan det vara rimligt att jag ska utföra ett regelrätt jobb utan ersättning för det? Min tid är pengar, min tid är något jag lägger ner på företaget. Något jag borde få ersättning för. Minst kan de betala resan till och från staden jag måste pendla till. Men nej, enligt Ams är det helt rimligt att jag ska betala 90:- per dag i två veckor, för att "eventuellt" bli tim-anställd. Och säga emot...det får man inte. Nej, man ska vara tacksam. Se & le, räkna dagar i smyg)

Jag tänker inte ens avslöja vad jag ska göra i morgon, historien är så tragikomisk att jag inte ens kan formulera den utan att fnissa. Det hela startade med att jag gick till en jobbcoach igår, idag ringde dennes kollega för att kidnappa mig. Imorgon ska jag till en stad jag aldrig varit i. Återkommer.

Prata aldrig om att jinxa något.
Bara, gör det inte.

Sedan den där fredagen jag skrev om att springa och jinxa springade har jag sprungit 0 meter. Mamma slängde båda mina par gympaskor bara timmar senare. Jag hade i två, tre veckors tid ignorerat skavsår och därmed gjort de större, värre och till slut sjukt värkande och blödande. Mina stackars trampdynor hade blivit trasiga. Suck. Att stjäla någon annans gamla skor lät som en dålig idé men det var det inte. Inte enligt mig, lite blåsor/skavsår etc är väl ingenting? Spring lite till och var glad. Vem vill lägga pengar på träningsskor?!

Men nej, det var visst en dålig idé. Mamma blev arg, pratade om att man ska vara snäll mot sina fötter. Och att sår kan leda till infektioner som kan leda till att man måste amputera bort fötterna och det låter väl inte så roligt? Så hon slänge skorna, Båda paren.

Kvar stod jag, med sjukt ont i fötterna, utan gympaskor.
Åkte till löplabbet och fick utprovat ett par. Med ont i fötterna. Efter en vecka hade fötterna läkt tillräckligt för att jag skulle kunna prova skorna hemma och såklart fungerar inte trasiga fötter likadant som halvtrasiga fötter och jag åkte och lämnade tillbaka skorna, och nu har det ått ÄNNU en dag. Och jag kan inte sova för jag känner hur energin är lagrad i benen, den flödar runt där och undrar vad den gör där när den borde vara spridd ute runt sjön, vad den nu heter. Så jävla jobbigt. Borde sprungit ut 2 mil by now och istället ligger all den energin i kroppen och L-Å-T-E-R-M-I-G-I-N-T-E-S-O-M-N-A-A-A-A-A.

DÖDÖDÖdödödödödödöd.
Jag vill ha ett par riktiga skor och jag vill ut och springa NU.
Imorgon SKA jag få köpt nya skor och denna gång tänker jag inte ens bry mig om de sitter perfekt eller inte. Tänker springa skiten ur de i alla fall. Vet inte om jag ska köpa de dyraste eller de billigaste. Fandå. Köper man dyra måste de ju sitta perfekt. Åh, ilands-problem.

Börjar bli så jävla trött på att inte ha något stöd hemifrån alls.
Att befinna sig i ett mitt-i-mellan där man varken har jobb, lägenhet eller mening med livet ÄR världens svåraste heltidsjobb. Mentalt. För man är där inne hela tiden, bryter ner sig själv. Alla verkar tro att det är tvärt om.
Orkar snart inte mer.
---------------------------

Gör verkligen inte det.

Har varit ensam hemma i två dagar, har två dagar kvar.
Lyssnar på min "Hur man förlorar sin ungdom till indiepopen"-lista på spotify. Alldeles för högt.
Städar. Funderar på att blanda en drink. Som för att göra städningen något mer uthärdig.

Påminner mig om hur det var att bo själv.
Påminner mig om hur skönt det är att bo själv.
Att flytta hemifrån och sen flytta tillbaka hem igen är nog det värsta man kan göra.

Två dagar till i frihet iaf.
Passar på att göra sådant där man aldrig gör annars. Låtsas att det är mitt hus. Slänger saker jag tycker är fula. Saker jag tycker är gamla. Ställer fram värmeljus. Tar på mig kläder jag aldrig brukar ha på mig annars, sminkar mig lite hårdare, köper tidningar och hårfärg för mat-pengarna.

Två dagar till.

Då och då brukar jag få små fjortis-crushes. De går mest ut på att jag ser en kille, stalkar upp honom på internet, tänker på honom alldeles för ofta och kollar in hans facebook någon gång i halvåret. En av dessa går under benämningen daimhjuls-killen, då han stod i daimhjulet på liseberg och var allmänt snygg en dag i maj år 2008(!). La namnskylten på minnet och lyckades facebooka fram honom(!!). Men att jag är små-creepy är inte vad inlägget skulle handla om, utan det skulle handla om hur man blir av med en sådanhär crush på 5 sekunder.

Den senaste månaden har jag sett honom här i Kungälv.
Första gången trodde jag att jag hallucinerade, andra gången tänkte jag att det bara var någon som var lik, tredje gången såg jag honom 50 meter framför mig, gåendes mot mitt håll, jag korsade gatan för att hamna på samma sida som honom och stirrade honom i ögonen varenda meter fram tills att han passerade mig, bara för att försäkra mig om att det verkligen var MIN daimhjuls-kille som gick på MIN gata. Och det var det. Han stirrade tillbaka, säkerligen av obehag, men mitt fjortishjärta intalade sig om att det var för att han minns mig och crushat tillbaka since den där dagen, i maj. 2-0-0-8. Såklart.
Idag klev han på grön express. I EN FUCKING ONE PIECE.

'COME ON.
Jag är all in för att man får klä sig exakt hur man vill.
Men det finns en gräns. One piece, mitt på dagen, mitt i stan.
Det tog fem sekunder men sedan var jag klar. Försökte övertala mig att alla hans andra p-e-r-f-e-k-t-a attribut (långt hår, nyodlad liten mustash och valpögon från out of this world) övervägde klädvalet, men bara insikten att han inte kan ha så mycket bakom fasaden (man måste ju vara iq-befriad eller blivit tappat i golvet som barn om man vistas med skapelsen mitt på dagen, mitt i stan) gjorde honom bara så osexig.

5 sekunder, mitt fjortishjärta bultade hårdare än någonsin medan mitt 21-åriga (mer sansade) jag skrattade så mycket att fjortishjärtat inte fick någon luft och avled. R.I.P.

Nu ska jag bara bli av med två fjortis-crushes till. Sen ska jag sluta upp med dessa dumheter. Lovar.

Firar idag tre år som vegetarian.
Hörde häromdagen på nyheterna att vi äter 80 kilo kött per person/år.

ALLTSÅ, FY FAN.
Ni köttätare som läser det här: FY FAN.

Dessutom är ju siffran högre då det är beräknat på hela befolkningen, inklusive barn och vegetarianer/veganer.
Ni äter en hel jävla gris om året. Nom nom.
Smaklig måltid.

Har jobbat hela veckan. Inte på ett jobb-jobb. Tydligen får man inte sådana här i Göteborg. Mammas sambo behövde lite hjälp på sin firma & eftersom "jag ändå är arbetslös och inte göööör nååågonting om dagarna, så KAN JU JAG". Tyvärr stämmer det ju.

Säger bara:
Fyfan vad man måste vara vältränad för att orka med ett kontorsjobb.
Annars känner man av det i ryggen och hela coren ba: MEN VAD GÖRU? SITTER DU NER?! HEEELA JÄVLA DAGEN? DET ÄR JU FÖR FAN SOL UTE?  FU! FU!
Och så pallar man inte dra till gymmet efteråt och då blir det ännu värre.

Men idag var det ju sista dagen, så jag drog av 1 timme på löpbandet (duktig!)
coren ba: I'M IN HEAVEN! MUUUUUMS. MENE...DU TROR VÄL INTE ATT DU ÄR FÖRLÅTEN & JAG SKA SLUTA VARA STEL&ELÄNDIG? HÄHÄ-NÄ.
Har bokat in Step och yoga på söndag, ska vara tillbaka till mitt mer bekväma jag innan helgen är slut.
I'm gonna win this war.
& typ skaffa någonting att göra om dagarna så jag inte tvingas in på sånthär mer.