I måndags var jag på ett ställe som är till för ungdomar som mig. Vi fast mitt-i-mellan.
Vi som inte har någonting förutom turen att ha tak över huvudet.

Pratade om allt och ingenting.
Började få svårt att andas, började gråta. Sådär man gör fastän man inte vill.
Berättade för tanten med skrattrynkorna och det välfönade håret om att det kändes som att jag slängt bort ett helt år av mitt liv. Slösat bort det. Och att det gör ont.

Hon vände och vred på pappret som låg framför henne.
Tog fram en penna ur sin väska.
Målade upp en tidslinje. Här föddes du, sa hon och pekade. Här kommer du dö, sa hon och pekade på andra änden. Vuxenlivet, de yrkesverksamma åren, hur många kan det vara? 40? De har du några centimeter in och de tar slut några centimeter innan du dör. Hon började frenetiskt måla små-små streck på linjen. Någon minut tog det, jag hade slutat fälla tårar, för det gör man när man fokuserar så på något. Hon såg så koncentrerad ut medan hon drog de där strecken. Hon vände och vred på pappret. Ser du alla streck? Det är ett för varje år. Hon fyllde i det första, så att det blev en kolsvart klump.

Ser du? Ett år är ingenting. Du har 39 år kvar.
Som inte är kolsvarta.