wordnerd

Jag saknar att vara kär. När jag var i tidiga tonåren var jag konstant kär. Olycklig kärlek var min drog och jag hittade nya offer att sukta efter i varje gathörn. När jag var 14 år skrev jag en dikt som fick namnet "Mikrofonstativ (Det gör så ont)". Inspirerad av Lena Phs schlager-dänga från samma år, som just handlade om alla dessa små pojkar, som inte bara representerade deras ögon, ord eller rosiga kinder utan även mig själv till stor del. Porträtterad genom de. Från hiphop-killen till pop-pojken. Från Johan Persson i första klass, till någon jag fortfarande inte vågar avslöja namnet på. Med så blonda ögonfransar att de inte syntes.

Men någonstans där tog det slut.
Jag insåg att man inte kunde vara kär på håll.
Man kunde inte heller vara kär i varken Darin eller Idol-Jens, hur mycket man än stirrade på de bilder man hade lyckan att hitta då och då i den senaste Veckorevyn. Någonstans tog förnuftet över, någonstans hoppas jag att förnuftet ska ta slut.

Förra året råkade jag se en kille där jag på direkten fick känslan, att om vi lär känna varandra, så kommer vi vara tillsammans för alltid. Så sjukt pinsamt att skriva, men den känslan som uppstod där när han log, drog handen genom sitt hår och sa något sarkastiskt om jagminnsintevadförjagstirradepåhansfinaögon går inte att beskriva. Men vi lärde aldrig känna varandra & vi kommer aldrig att lära känna varandra
& jag saknar den känslan. Det leendet.
Den drogen.

Om jag fick vrida tillbaka tiden till augusti förra året så hade jag gjort ALLTING annorlunda.
Jag hade inte färgat håret kvällen innan första skoldagen. Jag hade tagit på mig andra kläder. Jag hade gått fram och pratat med kurskamrater och inte satt mig på en bänk och kollat (avundsjukt) på de i smyg.

Jag hade inte varit så misstänksam mot folk som varit sociala.
Jag hade festat mer/druckit mer/varit mer social. Varit mer självsäker.
Jag hade inte väntat så länge med att ta upp träning.

Jag hade pluggat mer. Spenderat mindre tid i min lägenhet.
Jag hade inte åkt ner till Polen efter att min morfar dog.

Jag tror på ödet.
& jag tror att jag har förstört ödet.
Jag tror att det var meningen att jag skulle flytta hit (för annnars hade jag kommit in på mitt förstahands-val)
& att jag skulle bli kär (sådär som de alltid blir i filmer).
Få min utbildning, få DET DÄR jobbet.
Leva DET DÄR livet.

Men istället gjorde jag sönder ödet, genom att göra fel val om och om igen.
Hamnar återigen på ruta ett.
Ett år äldre, men på samma jävla ruta man startade på.

Har förresten blivit ägare till världens gulligaste lilla sidecut.
Jag blekte den & färgade den rosa.

Det där inlägget som jag skrev härom veckan gäller inte längre.
Jag kanske var häftigare förr, men nu är jag lika häftig som jag borde vara maj 2010.

Det låter fruktansvärt töntigt, eftersom det inte syns så mycket på min klädstil, musiksmak och allmänt varande, hur JAG är. Vem jag är. Man vet att någonting är fel när ens personlighet hamnar i skymundan för annat och man misstas för att vara någon/något man inte är.

Men min sidecut påminner mig nu. Varje gång jag skymtar den.
Det låter fruktansvärt töntigt.

Jag har tappat bort mig själv och att hitta tillbaka verkar ta tid. En familjemedlem dör, man tänker på döden. Ett skolarbete går åt helvete och man tänker på framtiden. Man hinner aldrig reflektera över här och nu. Man blir bjuden på fest och man undviker att gå eftersom man är rädd för vad folk kommer tycka om en. Men man stannar aldrig upp och inser att man finns här. Här & Nu.

Det är alldeles för lätt att bli galen. Någongång hamnar man vi en punkt där hjärnan skapar tankar i rasande fart och man hinner inte förstå vad som håller på att hända, föränn man slutat andas, begravt under dem. So what att jag är tjock? har skrivkramp? inte duger? (De är ju alla tankar jag skapat själv. Tankar, inte på något vis fakta).

När blev det maj?
Tiden går fort när man skiter i allt. När man slutat bry sig.
Jag har spenderat alldeles för mycket tid med att hata att vara människa, med att hata mat, med att hata mig själv.

Det är alldeles för lätt att bli galen.
Men tydligen är den enkelt att ta sig i kragen & bara köra.
Säga fuck you. fuck you fuck you fuck you.

Jag är en av alla dessa människor, rasen som är så jävla enkel att hata. Kommer inte ifrån det faktum föränn den dagen jag dör. Varför ska jag hata mig själv, när andra kan göra det jobbet? Jag har slösat tid på något totalt oväsentligt, när jag hade kunnat spendera den tiden på random annan aktivitet.

Fuck you.
Pekar finger mot mig själv i spegeln.

Ryck upp dig.
Det är en underbar dag utomhus.
Fokus utåt inte innåt.