Har förresten blivit ägare till världens gulligaste lilla sidecut.
Jag blekte den & färgade den rosa.

Det där inlägget som jag skrev härom veckan gäller inte längre.
Jag kanske var häftigare förr, men nu är jag lika häftig som jag borde vara maj 2010.

Det låter fruktansvärt töntigt, eftersom det inte syns så mycket på min klädstil, musiksmak och allmänt varande, hur JAG är. Vem jag är. Man vet att någonting är fel när ens personlighet hamnar i skymundan för annat och man misstas för att vara någon/något man inte är.

Men min sidecut påminner mig nu. Varje gång jag skymtar den.
Det låter fruktansvärt töntigt.

Jag har tappat bort mig själv och att hitta tillbaka verkar ta tid. En familjemedlem dör, man tänker på döden. Ett skolarbete går åt helvete och man tänker på framtiden. Man hinner aldrig reflektera över här och nu. Man blir bjuden på fest och man undviker att gå eftersom man är rädd för vad folk kommer tycka om en. Men man stannar aldrig upp och inser att man finns här. Här & Nu.