wordnerd

Nu ligger världens finaste här brevid mig i min gamla 90-säng. Man kan tycka att det är smått, trång och mysigt, men jag måste tyvärr påminna om att det fortfarande bara är min katt vi talar om.

Jag har klappat henne och matat henne. Ungefär som min mamma gjort om (till? eh..mot?) mig.
Fint som attans. Färska räkor direkt från västkusten. Med 173 olika tilbehör, allt från baguetter, till dill.
Champange i glasen, något random på tv.
Fina chokladpraliner till efterätt. Min hälsohitler-månad får officiellt vara över.

Fast jag har med mig jogging-skor!
Jag är förutseende like that.
Att gå ner i vikt är superkul.
(Eller inte, men på något vis lite.) Heh, vägde mig i morse och vägde mindre än på himla länge. Mindre än när jag flyttade hemifrån. Minsta i år. Mindre än på alltså minst 2-3  år. Fint! Fortfarande inte normalviktig, men himla nära. 6 kilo sedan nyår, tjoho typ.
Som om någon bryr sig.

Vilket spret-inlägg.
Jag hatar spretiga inlägg.

Därför säger jag god natt nu.
Så. På återseende.

Märkte att jag inte skrivit något här på över en vecka, men samtidigt haft massa läsare. Ni har inte missat något.
Jag har varit sjuk. Det kanske jag skrev? Orimliga mängder snor och en begynnande halsfluss drabbade mig. Halsflussen ångrade sig och gick vidare ner till luftröret och bestämmde sig för att bli bronkit istället. Kul! Sedan så åt jag av de där hallonen som Ica sedan återkallade pga risken att bli magsjuk. Ja, det var ju ännu roligare.

Man orkar inte blogga då.
Men medan jag legat i min säng, i misär så insåg jag att.
Jag är på fel plats.

Jag är en storstadstjej. Västkusten är Bästkusten.
Är jag sjuk, vill jag kunna ringa min bästis som kommer över och fikar, utan rädsla att bli smittad.
Är jag sjuk, vill jag kunna ta bussen hem till mamma så hon kan bädda ner mig i mitt gamla rum och klappa mig omsorgsfullt över håret. Inte ligga ensam och isolerad i en liten etta nästan 600 mil ifrån allt det där.

Så, jag har bestämt mig.
Det blir inget mer Gävle för mig.
Jag ska söka jobb och skaffa lägenhet i Göteborg.
Pussla ihop min examen på egen hand. Har 120 hp, någonting borde man kunna få ihop.
Får se om det blir inom media eller inom kultur. Framtiden bestämmer.

72 dagar kvar i Gävle.

Jag har en ångest-kväll. Jag har spenderat de senaste timmarna med att vältra mig i den sämre delen av min känslo-katalog och har nu fastnat någonstans mellan att jag är vidrig och typ en val. Känns av någon oförklarig anledning att jag väger 20 kilo mer än vad jag gör, vilket är en extremt irriterande känsla. Därav vidrigheten antar jag.

Kan inte sova, för det är allt jag tänker på.
vidrig, fet och ful.
kul.

Så jag bestämde mig för att sluta med mina tafatta försök att sova och istället börja peppa inför den kommande fredagens konsert. För om bara fyra dagar så anländer mitt livs kärlek Markus Krunegård till den här kalla och fortfarande snödränkta staden. Jag har sett honom två gånger tidigare. Han värmde upp hela hjärtat och själen. Gjorde hela jävla Göteborg lyckligt. Två veckor senare gjorde han samma sak i Stockholm. Jag hoppas att han gör samma sak nu, här i Gävle.

Jag klarar knappt av att titta/lyssna på det här klippet i sin helhet för det tar andan ur mig. Av den enkla anledningen att han är så himla fin. Och finurlig. Och sådär självklar. Sådär självklar som människor aldrig tenderar att vara (men borde).

Jag har 5000:- kvar på mitt konto. Det är 11 dagar kvar tills påfyllning sker. Och jag ska inte handla mer innan dess. Inte något. Inte ens en frukt eller två. Eftersom jag åker till göteborg om 11 dagar och både kyl&frys är fulla så blir det rester och åter rester tills dagen jag åker.

Det har aldrig hänt förut. Det är något nytt.
Det är en sådan främmande tanke att jag inte vet vad jag ska göra av den.
5000 kronor plus är mycket! Det är galet! Insane!
Nej, jag förstår inte hur det plötsligt kunnat ske. Jag som alltid legat på minus. Varenda månad sedan jag flyttade hemifrån har jag varit tvungen att handla för en liten summa pengar, jag hänsynslöst snott från min mamma. (Okej, jag har hennes medgivande och summan har inte varit så stor, men ändå!)

Jisses. Jag känner mig så rik att jag blivit snål.
Nu ska alla småpengar hamstras. Ingen veckotidning ska köpas till tågresan.
Nej. Jag ler fånigt och tänker tyst moahaha. Nu ska jag bli rik!

Jag kan knappt tro att det är sant!
Idag vaknade jag vid den tiden jag brukar vakna. Kroppen kände inte behovet att späda på sömnen med X antal timmar, som tidigare nätter. Jag vaknade med förmågan att svälja. Mina luftvägar är inte längre svullna och jag kan äntligen gå ut och njuta av vårsolens  strålar. På riktigt. Utan att känna att jag vill dö av ansträngningen att gå till affären. Frisk! F-r-i-s-k! Bara ordet frisk, värmer likt jag bara har kunnat anta att vårsolen värmer. Och det bästa med att ha varit sjuk nu, är att jag förmodligen förbrukat denna vårs sjukdomstimmar och slipper vara rädd för att bli sjuk igen.

Tjoho!
Bra start på en..förhoppningsvis bra vecka.
Jag ska komma igång igen med allt. Det är bara att köra.
Imorgon ska jag boka en tid med skolans kurator och studievägledare.
Mamma har kommit hem från polen, så henne ska jag också ringa. Och sen ska jag göra massor med andra saker som bara legat.

Som typ. Disken.

Dagens projekt:

Gå och handla med eventuell feber.

-------------

Relativt lyckat projekt. Känner mig mer sjuk än innan, men nu har jag mjölk. Och te. Och diverse huskurer att experimentera med.

Morgondagens projekt:

Bli frisk.

Cirkus Miramar- Fantomen på Stadt
Cirkus Miramar är det bästa som har hänt mig, min käraste ägodel; om man nu kan titulera sitt favoritband som en ägodel.

Just nu är iaf ovanstående videoklipp, det finaste som finns på youtube just nu.
Det är så bra att det gör ont. För det känns som att jag är den enda i hela sverige som förstår mig på deras genialitet. Och jag vet inte om det får mig att känna mig extra speciell eller bara mer udda än vad jag redan är.

Om det spelar någon roll eller inte, är en helt annan fråga.

Ikväll har mina vänner varit och sett Slagsmålsklubben i Göteborg.
Jag hade velat vara där full & glad. Fast lite arg, fast bara lite.
De är anledningen till att jag har tinnitus, så då får man vara lite arg.
Hur fin är inte videon? Den får mig att längta efter sommar. Sommarfyllor i solvärmda parker.
Att volontär-jobba på olika festivaler.
Sol. Värme. Frihet.

Om 2 månader, lite drygt, är den här.
Sommaren. Det är ju inte så långt tid kvar.
Försöker jag intala mig själv.

Har varit sjuk hela helgen.
Snorat ner hela lägenheten. Har gjort slut på två toarullar, enbart på grund av den läskiga mängd snor jag lyckats producera de senaste dagarna. Att min näsa ens sitter fast på mitt ansikte är ett under. Hade den varit lite rödare & torrare så hadee ett näslöst ansikte varit ett faktum.

Min kropp har varit utmattad, min hjärna har varit ännu mer nere på botten.
Allt är mörkt, feber & dödslängtan är två tillstånd som ligger farligt nära varandra.
Nu känns det bättre, en ordentlig genomskrubbning av kläder, sängkläder och mig själv fick alla bakterier att inse att det är de som borde dö och inte jag.

Melodifestivalen bjöd (som tur är!) inte på någon vidare öerraskning. Hade hoppats på Salem, för han är så himla fin. Och söt och fin och söt och fin. Men, det var ju iaf inte Saade som vann. Hade emigrerat till Danmark ifall det hade skett.

Har fortfarande huvudvärk.
Grannen under mig har rave.
Man säger att två minus blir ett plus, men nej.
Den som kom fram till det hade fel-fel-fel.

Idag vaknade jag med uppsvullna läppar! Haha, klart som fan att man tror på någonslags högre makt då. Gud eller inte, ful eller inte, nu har jag iaf putigaste läpparna i stan. Hehe. Tack..eller något.

Jag är ganska trött på att vara ful också. Det räcker liksom inte med att man tycker att ens liv är hopplöst och att man insett att det man har innanför pannbenet inte duger. Tyvärr råkar man vara ful också.
Mindes precis att min tandläkare ville skicka en remiss till en plastikkirurg när jag var 14.
Liksom tandläkaren?!

Då vet man att man är ful.

För att muntra upp mig själv så brukar jag surfa in på finest, eller stureplan. Det bästa med dessa hemsidor är att man känner sig alltid mycket snyggare efter att ha klickat sig runt på mingelbilderna. Varje fuldag blir ganska snabbt en heltokejdag.



I think you get my point.

Saker jag har just nu:

Ont i halsen
Ont i huvudet
Alldeles för mycket snor som tydligen vill ut ur min kropp
Massor med skrivuppgifter att skriva
Och en mamma som är utomlands :(

Vem ska jag nu ringa till och beklaga mig om livet & misär?
From a brighter point  of view, 2 veckor kvar nu bara.

Nu ska jag kolla på en dokumentär om lobotomi. Som för att göra mig själv på bättre humör. Jag kan önska mig en ny hjärna, en hjärna som fungerar på ett annat sätt. Men det är en omöjlighet och trots att den har sina brister, har den sina fördelar. Why fix it if it aint broken. Bara lite kantstött.

Jag kan ändå inte göra omtenta i retoriken. För då är jag i Göteborg. Så, varför ens tänka på den nu?
Det jag borde tänka på är berättelse, kria, vederläggning & bekräftelse. För det är nu. Det andra är ett DÅ.
Det är något jag får ta när jag kan. Alltså när jag kan psykiskt, fysiskt kan jag i princip när som helst. Annars hade det blivit klart för länge sedan.

Just nu vill jag ha:
1 slav
1 spökskrivare
1 studievägledare
1 kurator?
1 mamma som man kan fika med och inte bara prata i telefon med

Jahapp, så klarade man inte retorik-tentan.
3 poäng ifrån.

Då har jag 2 hemtentor, en skrivuppgift, 2 retorikuppgifter & hittils 4 retorikskivuppgifter till. Plus nu ännu en salstenta,
Som jag ligger efter med.

Jag ger upp.

Haha, alltså.
Fruktansvärt tragi-komiskt..egentligen.

Om 20 dagar är jag hemma.
Om 19 dagar så ser jag mitt 2009-års största kärlek (Markus Krunegård) live.

Alltså återstår bara 18 dagar av skola/tentaskrivande/tortyr/random-andra-saker-som-att-"leva".
Är det konstigt att jag redan packat två resväskor?
Som står prydligt vid mitt ytterdörr och bara väntar och väntar på att dagarna ska gå.

Låter min slutsats vara osagd,
och så får väskorna tala för sig själva.

Imorgon åker min mamma ner till Polen.
Behöver nog inte ens nämna att jag är avundsjuk. Jag älskar själva resan ner, med färjan ystad - swinoujscie. Och bara själva känslan när man rullar in i szczecin ser havet, är en av de finaste känslorna jag vet.
Som tur är ska hon bara göra massa ärenden och andra tråkigheter, så min avundsjuka är av magnituden liten. Som tur är.

Plus att det snöar säkert lika mycket där nere som det snöar här uppe.

Nu kan man nästan påstå att det är 3 veckor kvar tills jag åker ner till Göteborg. Det får jag leva på sålänge.
Där har de sol som sakta med säkert äter upp all snö.
Och inte grå moln som fyller på den, som här.

Idag spelar Kent en kilometer från min lägenhet. Har planerat att gå på konserten sedan biljetterna släpptes i oktober, men nu när jag skulle boka biljetterna så kände jag att jag inte är värd det. Det är 390:- jag kan lägga på något annat. Något som inte tar slut efter två timmar.

Jag kommer sitta här hela kvällen och ångra mig, men det är det som är det fina med vårt högteknologiska samhälle! Hela konserten finns ju i princip redan ute på youtube. No problems. Nästan samma sak. Nästan.
(Kan jag fortsätta intala mig själv)

Vad är det som hänt med min hy?!
Alltså, h-j-ä-äää-ä-ä-älp.

Jag har alltid haft fin hy, som sammarbetar och blir fint brun på sommaren. Och plötsligt invaderas jag av, jag vet inte vad, och ser ut som...om jag vore sjuk. Eller något. Vit som ett spöke, med stora röda bölder all over.
Ja, ganska stor överdrift, men det är fan inte okej.
Buhu. Nu ska jag gråta & sen ska jag sova & sen ska jag fan gråta i sömnen också.

Idag hade jag rätt. Eller snarare tur.

Vår lärare var hemma sjuk, föreläsningen inställd.
Imorgon tänker jag gå till skolan, trots stress-hyn.
Trots att jag ser ut som rudolf med röda mulen.
Min näsa gömmer sig någonstans under den gigantiska finnen (alltså, finns det ens något äckligare ord? nej).

Om någon, n-å-g-o-n, nämner den, så kommer jag slåss.
Det är riktigt-riktigt illa.

På riktigt.

Varför har jag ingen skolmotivation överhuvudtaget?
Varför gör jag inte mina uppgifter till det datum som blivit satt?
Alla andra klarar ju av det. Alla andra gör sina uppgifter.
Ingen annan lägger ner så mycket tid och kraft på att tänka  hur livet hade kunnat vara istället för att leva livet som det är nu.

Jag ger upp.
Jag ger upp alldeles för lätt och så sitter jag här och halkar efter i nästa kurs också.
För jag känner inte för att gå till skolan. Idag sköljer jag ner det dåliga samvetet med grönt te och tackar min lyckliga stjärna för att jag faktiskt "nästan" är "sjuk".