wordnerd

Har gått & blivit fisk/skaldjursallergiker på äldre dagar. Ha!
Någon straffar mig för att jag har kallat mig vegetarian i 3½ år.
Typ, nu haru inget val! Annars fåru kliande utslag! HA! Så går det när lyxäter handskalade räääääkor & lyxlunchar suuushi, samtidigt som man kallar sig vegetarian.

I had it coming.
Kul.

Har iofs inte feber, men är ganska yr. Och illamående.
Fryser som om jag inte alls var gjord av mänskligt materia, utan snarare en frys. Eller saker som legat nerfrysta i en frys ett längre tag. Nu ska jag hem till mamma & kura ner mig under täcken med katten på magen i väntan på att bli serverad mat. Ska bara på något vis orka ta mig de där 800 metrarna dit också, lyckas jag lär det vara största bedriften ever.

-------------
update.
Jag är nybadad & nerbäddad i rentvättat.
Kramar mina kuddar & sätter väckarklockan alldeles för tidigt, för tredje dagen i rad.
Jobbar helgöppning om 3....2.....1...

Herregud. Började gråta när busschaffören inte stannade vid min hållplats.
JAG STÅR JU HÄR & VÄNTAR PÅ DIG.
Hade väntat i en kvart och fick vänta i en kvart till.

Kära busschaufför:

Jag vaknade 04.00 imorse, jobbat från 05.25-13.00 (eller snarare 05.20-13.30)
Jag har världens mest ihärdiga och plågande öroninflammation i kroppen, som inte bara plågar örat utan även gör mig äckligt svag & orkeslös. Allt jag ville var att komma hem. Inte se dig köra förbi hållplatsen. Hoppas karma kommer ikapp dig. Ger dig vinterkräksjukan.

Dö.
/Saga

Har efter en penicillin-kur fortfarande ont i örat.
Har varit i stockholm-gävle-stockholm igen.
Andades ut sådant som samlats inombords senaste månaden och andades in den kyliga höstluften. D
en där perfekta höstluften, när träden brinner och solen skiner, åh.

Att gå på Gävles gator kändes långt ifrån så konstigt som jag trodde att det skulle göra.
Det kändes som om staden var min, som om jag aldrig lämnat den.
Att gå från stan till högskolan, att köpa kaffe på Prego, att ha föreläsning i samma sal som vi hade vår allra första informations-samling. Kände ett konstigt lugn, som om allt det där man aldrig trodde skulle ordna sig, med tiden, ordnat sig.

Har fyllt 22.
Kollade igenom förra årets önskelista och insåg att jag under året fått allt det där.
Ett jobb, en lägenhet & alla random materiella saker, man kan köpa sig när man har en inkomst.
Allting förutom det där som NU för första gången riktigt börjar kännas. Så, det.
Det är det enda jag sätter upp på önskelistan för i år. Så slipper gud/ödet/whatever koncentrera sig på att ordna upp allt annat & kan fokusera på den sista biten. Man är ju inte dum.

Varje gång jag är i Stockholm hoppas jag att jag ska springa på dig, och det är så tragikomiskt att jag fortfarande liksom verkligen hoppas det.

Lyckan när man inser att klockan bara är 12 & inte typ 17 som jag trodde. Har redan varit på vårdcentralen & apoteket. Nu jävlar ska jag döda de små monstrerna som bosatt sig i mitt vänsta öra som roat mig med att ha rave till och från i en månad. Trodde att det hade gått över tills de igår, tog nya tag och började staba mitt inneöra med knivar. Sov alldeles för lite, förtryckte smärtan och jobbade, steg upp alldeles för tidigt på min lediga dag för att gå till vårdcentralen.

Nu ska jag knapra på min barndomsvän tillika öroninflammationens fiende kåvepenin.
Känner spontant; MOAHAHAHA.

Igår hade jag en dagen före dagen före födelsedagen-dag i stan med mamma. Åt frukost på Le Pain Francais, gick till frisören, köpte min favoritparfym since 2006 som är så dyr att jag bara haft den en gång tidigare & spenderat defem senaste åren med att hitta en billig kopia, och vinterskor. Alla som känner mig vet att jag hatar skor. Föddes utan skosamlar-mani-genen och att hitta nya skor är ett projekt som alltid tar för lång tid, men med nyklippt hår, favoritparfymen på och fransk frukost i magen gick det relativt smärtfritt.

Idag ska jag snyta ut den sista förkylningen, plugga och träna. Om jag vågar.
Har inte varit på gymmet sen i augusti. Kommer dö.
Och det hade ju varit dumt, såhär dagen innan födelsedagen.

SJälvcensurerar mig på min kreativt skrivande kurs, fastän jag inte vill. Vill inte bara skriva om hur hans gula tröja inte bara lyste upp hans ögon, utan även mina, utan även om hur man kanske borde skämmas över att GAAAAAAAH. SJÄLVCENSUR.

Fan.
Vill inte självcensurera mig här också, men det blir så konstigt att skriva ner det där allra innersta som ingen vet om. Det där jag sparat på i minnet, det där jag sparat på dokument i datorn. Det där jag aldrig sagt högt.

Fan.
Jag behöver en grym fylla, en sådan där man inte spyr upp galla när kvällen borde ta slut, utan bara spyr ut allt det där man sparat på i minnet, i dokument på datorn. Säga de där sakerna högt.

Frustrationen, ambivalensen.
Om jag kundeåka tillbaka i tiden, hade jag inte gjort allting annorlunda. Men ganska mycket.
Idag, just idag, har det gått två år.

Allting hade kunnat vara anorlunda.

Kan inte bestämma mig för om det är värt eller ovärt att vara sjuk på sin enda lediga helg under hela oktober. Jag har tårta i kylskåpet, chips och dipp i skafferiet och en intälld post-inflyrre/pre-födelsedagsferre jag fick ställa in. Nu ska jag fortsätta att hosta/snyta/tvinga ut alla elaka bakterier som satt bo i min kropp och typ...sova, medan mamma panikringer in gäster för att äta upp min post-inflyrre/pre-födelsedagsferre-tårta. Suck.

SÅ JÄVLA FÖRKYLD.
Nu ska jag fortsätta snyta ut min hjärna.
over and out.