wordnerd

Imorgon ska jag övningsköra.
Jag har spelat alldeles för mycket GTA i mitt liv för att ens få lov att sitta i en vanlig bil.
Någonstans får jag för mig att man ska gasa för att köra över människor. Eller att det är okej att köra på andra bilar.

Det här kommer ju gå asbra.

Så, vilken är sommarens minst chockerande kulturnyhet?
(Svara rätt och du har chans att vinna biljetter till Hultsfredsfestivalen.)

Det får bli ännu ett inlägg starring mitt senaste kändis-crush-objekt.
Jag vill niffa på hans underarmar &
slicka på honom för att kolla om han smakar lika gott, som han ser ut att smaka.
För att sedan sakta äta upp honom.

Tror att jag tänder på själva jesus-komplexet. Har killar hår ner till axlarna och minsta tillskymmelse av skägg så är jag deras. Sedan att han sjunger som en gud gör ju inte saken bättre. Vill bara slänga mig ner på knä och skrika halleluja framför honom.

Passar på att be en bön,
gör så att dagarna till den 23 juli då han står på lisebergs scen går fort.
Amen.

Iförrigår vaknade jag med känslan av att mitt hjärta hoppat ut ur kroppen och lagt sig ovanpå bröstkorgen istället för att befinna sig innanför den. Det var söndagmorgon, dagen efter dagen efter midsommarafton. Min bror & jag hade planerat in en heldag med förmiddag på Liseberg och eftermiddag på Bergakungen för marathon-bio (Beck + Späck i ett sträck!)  för det är so we roll. Min bror & jag.

Vi åkte Lisebergsbanan och jag kände någonstans att jag inte befann mig i nuet. Som att kroppen var där, medvetandet var där men som att själen befann sig på en annan plats. Att hjärtat befann sig utanför bröstkorgen. Jobbig känsla, någonslags otrygghet, då man är van vid att alla organ ska sitta fast, även i en bergochdal-bana. Jag reste upp mina händer i en av alla backar, såg att min bror gjorde det samma. Kände karusell-pirr i magen och skrattade. Tänke konstant "Jag befinner mig inte i nuläget". Extremt jobbig känsla, som jag närmst kan beskriva som när man blir skrämd och tappar andan för en sekund fast att den sekunden fastnat och känslan aldrig försvinner. Det positiva med den är dock att man gör sådant man annars hade struntat i för att det är för jobbig/läskigt/whatever. Som att åka den nya karusellen som verkar lite små-läskig. Tvingade med min bror till den. Han kollade mot den skepptisk och föreslog någon mesig random-attraktion istället. "Men snälla då", sa han. "Mes", svarade jag. Tillslut åkte vi den, min bror får ur sig ett ångestladdat urmesigt "neeeej" precis i början, när det läsiga inte ens hunnit starta. Skrattar tills jag börjar gråta. Min bror skrattar tills han börjar gråta.

Sedan spelade vi på lyckohjulen. Hade tur som vanligt. Min bror bad om ett nummer att spela på. Först tänkte jag 11, men det kändes fel. Sa 3. Han valde 3 och vann. Jag går fram till nästa hjul, väljer nummer 9, vinner. Av någon anledning har jag ALLTID spelat på nummer 9. Sedan 1996.

Gick in på bion. Åt upp allt godis vi vunnit. Gick ut ur salong 1 vid slutet av beck, sprang för att köpa biljetter till späck. Sprang in i salong 2 vid början av späck. Åkte hem och sov.

Vaknade igår med känslan av att hjärtat befann sig utanför kroppen. Igen.
Undrade när känslan skulle försvinna.

Tog emot den. Att känna att man inte befinner sig i nuet är trots allt ypperligt när man måste göra tråkiga saker som att åka in till passcentralen för att ansöka om nytt pass.  Satt där i den relativt trånga vita lokalen med cirka 130 andra personer som likt mig ansöker om pass i sista sekunden inför sommar-resan. 2½ timme gick innan det blev min tur. Bilden blev ful (som om det vore en överraskning), min namnteckning ser ut att vara skriven av en 3-åring och jag råkade säga att jag är 168, istället för 169.

Åkte hem och sov.
Vaknade idag med känslan av att hjärtat befann sig utanför kroppen.
Undrar när känslan kommer försvinna.

Anteckning från idag; 1.

Jag lämnade in min kamera för "lagning" den 10 april. Note to self; karma is a bitch.
Den var inte ens trasig, några skönhetsfel här och där. Sådanadär småsaker som vilken kamera som helst skulle fått efter närmre 4 års konstant användande. En plastbit lossnar, en gummigrej tappar fästet. En blick mot kamerans håll & jag får den briljanta idén att skicka in den på reperation då superförsäkringen (löjligt namn ja, men sjukt bra grej) går ut i september. Note to self: Don't fix it, if it aint broken. Kameran ligger fortfarande på något random lager och VÄNTAR på att bli fixad. De har inte ens rört den.

Nikon D50.
Kom hem. Vi börjar om igen.
Du var fin som du var, förlåt.

Anteckning från idag; 2.

Man känner sig verkligen mycket tjockare när man inte tränat på över en vecka. Och ätit typ muffins. Hade lite små-ångest över att flytta över mitt gym-medlemskap hit. Men! Surprise. Det gick supersmidigt och fint. Får tillgång till samtliga SATS i Gbg, för samma pris jag betalade i Gävle. Och SATS inne på kompassen var amazing. a-m-a-z-i-n-g. Nu ska jag bara testa på den på Kungsgatan också. Och Vallhalla. Alltså. Nu inser man hur fruktansvärt fjuttigt gymmet i Gävle var. Där var man tvungen att träna det passet som gällde för dagen. Ett pass åt gången. Nu kan man..välja! Jag bläddrar frenetiskt i mitt schema-häfte och har svårt att ta in att jag kan välja mellan 9 stycken spinningklasser om dagen. Eller om min lunch-träning ska vara bodypump, powerstep, yoga, spinning, dance eller combat. Sa jag amazing? Säger det igen.

Anteckning från idag; 3.

Igår fick jag ett sms från blodgivningen. Man märker att de försökt skrämma upp sin målgrupp. Det står inte; Vi har blodbrist på din blodgrupp (0). Du är välkommen f.r.o.m 22 juni. Nej. Det står; Nu i midsommartider ökar trafikolyckorna avsevärt. Du vet själv hur det är. Så mycket som ska fixas, så lite tid. Du krockar md bilen. Du behöver blod. Din blodgrupp är slut på sjukhusets lager och du...önskar att fler lämnat blod innan firandet. Bristen på blodgrupp 0 är hög nu, kommer bara bli värre under helgen. Kom nu. Du är välkommen f.r.o.m 22 juni.

Jag tror jag skrattade i närmare en kvart.
En av mina många konstigheter är att jag älskar att lämna blod (tvingade med mig min mamma till blodgivningen samma dag jag fyllde 18), så trots det tragikomiska smset, passade jag på att gå dit idag. Men nej, tydligen är mitt blodvärde så lågt att det är farligt. Blir ledsen. Deras skrämselpropagande biter på mig. Nu önskar någon som krockat att jag ätit mina järntabletter som jag borde. Nu önskar någon att jag inte var vegetarian. Tack, droppen! Tack.

Andreas Grega.

Tänkte att det skulle bli en längre lista men nej, just nu är det nog bara Andreas Grega.
Googlar youtube-klipp och dregglar likt en 13-åring som tittar på Twilight för 74:de gången.

Vilken man!
Hinner knappt reflektera över vilka tankar hjärnan skapar.
Tycker att det är bra att han har en guldtand(?!), som för att bidra med funktionen att döda sexigheten lite, som annars hade varit så påtaglig att det lätt kunnat gå överstyr. Hjärnan blivit överhettad. Skapat total error (vilket är det jag antar händer just i 13-åringars hjärnor när de för första gången får se en manlig överkropp uppförstorad på random bioduk.)

Nu känns det som att jag har det under kontroll.
Men, en kontroll jag hoppas tappa lite under nattsömnen.
& typ få previlegiet att drömma grymma drömmar om ljuva toner, rufs-vänligt hår & mhhhhhh manliga överkroppar.

(Eh, hehe. Jag, 13 år? Nejrå.)

Jag är fruktansvärt små-kåt just nu.
Sitter på min storebrors balkong, med en 7.0 cider och ett paket blå Lucky Strikes brevid mig.

Har hans lägenhet för mig själv medan han är i London till på måndag. Tänkte åka in till Debaser Slussen och ragga upp någon söt pojke, men såklart sitter man här och tänker jag vågar inte. Fingrar på cigg-paketet, trots att jag inte röker. Gillar att känna hur dekadensen stiger ur förpackningen upp i kroppen genom fingrarna, in i kroppen och sedan ut igen, med utandningsluften.

Som tur är regnar det utanför. Känns bra, för då kan jag skylla på min ovilja att åka in till stan på regnet och inte på den eventuella möjligheten att jag helt enkelt inte vågar. Men sanningen är just den, att jag inte vågar.

Jag är 20 år.
Kunde ha den bästa tiden i mitt liv.
(Men jag tror inte att vi lever så länge till.)

Det finns grymt snälla människor i den här världen.
Jag har ingen aning om hur man läser av en karta.
Att man kan säga "jag har ingen aning" ungefär hur många gånger som helst på en dag.

Och så är det min sista natt i min lägenhet. Eftersom lägenheten är tom (jag lyckades t.o.m slänga min madrass, alldeles själv!) blir den en allnighter.
jag har laddat med choklad, veckorevyn och sista minuten-panik-flyttstädning.

16 juli 2009 fick jag min första lägenhet.
15 juni 2010 lämnar jag min första lägenhet.

Jag är fri,
att göra vad fan jag vill.

& just nu vill jag sitta här på golvet och titta upp mot samma trädkrona jag beskrev i det allra första inlägget jag skrev ifrån den här lägenheten. Och det här, det blir det sista.

Ville bara säga;

Världens bästa Cirkus Miramar finns nu på spotify!
SÅ-JÄVLA-GRYMT. Nu sprider vi den här revolutionen.

Klicka på bilden för att lyssna på en riktigt grym platta. Eller förresten, hoppa över första låten. Vill inte att det ska vara den första låt ni hör, nummer två funkar (fast främst till hösten). Tredje låten är en av mina favoritlåtar. Lyssna på den. Och när du tänkt tanken "fan, vilken konstig låt", så ska du definitivt inte stänga ner spotify igen utan gå vidare till låt nummer åtta; Isabelle & Solen. Min favoritlåt, alla kategorier. Sen, sen får du stänga ner spotify.

Tidigare idag var jag nere på Ica. Eftersom jag tyckte synd om mig själv/grät som om jag vore ett småbarn, så ville mitt belöningssystem ha socker som tröst, trots regnet som öste ner tog jag på mig skorna & jackan. Letade fram plånboken och vände upp och ner på den för att få ut varende lite öre.

Regnet öste ner och med varje steg jag kom närmre affären försökte jag tänka ut vad jag skulle köpa. Tänkte att jag får gå runt i affären tills jag hittar något, spelar ändå aldrig någon roll vad (har man hetsätit sylt, kan man hetsäta allt). Då jag plötsligt är inne i affären & då jag plötsligt ser honom. Tänkte först skriva HONOM, men faktum är att jag aldrig lagt märke till honom på det viset förut (har iofs inte sett honom så himla ofta, men jag minns honom från nollningen och har ju sett honom på bussen/i skolan etc), men jag tappade andan och blev knäsvag för en kort stund. Ställde mig vid frukten för att kunna kolla på honom lite sådär i smyg medan han stod vid köttavdelningen. Tog en plastpåse och började packa ner äpplen. Sneglade mot honom. Han gick vidare mot fiskavdelningen. Jag gick runt och tog två päron. Fortsatte snegla. Sedan gick han mot kassan, jag gick efter.

Mitt lördagsgodis slutade alltså i äpplen & päron.
Inte fan gjorde det mig på bättre humör. Gick hem och fortsatte självömka och fälla tårar.

Medan jag knaprade på mitt äpple, så slog jag in hans namn på facebook och trots att han var grymt snygg just där inne i affären, så var han ful på alla bilder. All musik han gillade var dålig, hans statusuppdateringar var blaha och han verkade rent ut sagt vara tråkig och. Det fick mig att må bättre.

Jag vill tacka min känsla för spioneri & de 13 gemensamma vännerna vi har på facebook.

Fredag, när blev det fredag?
Jag har praktiskt taget gått runt i ett sömnlöst inferno de senaste dagarna, sprungit runt mellan kursboken och allting som behöver flyttstädas. Ifall jag hade glömt bort hur mycket jag hatar flyttstädning sedan sist (vilket jag absolut inte har, traumatiska minnen daterade 2008 finns fortfarande kvar alltför färska) så blir jag åter påmind varje sekund som går. Allting måste skina och man måste städa på platser man knappt visste existerade. Bläddrar i broschyren jag fick av hyresvärden på posten. Flytta ut ugnen, står det. Jag flyttar ut ugnen. Massor med torkade matrester, damm och annat vars existens man inte ens vill tänka på. Sopar upp det. Putsar golvet. Läser nästa steg i broschyren. Flytta ut Kylskåpet. Hinner tänka o-r-k-a. Kommer nästa hyresgäst verkligen kontrollera om det eventuellt är något under kylskåpet? Nästa punkt. Flytta ut garderoberna. Slänger broschyren.

Packar en flyttkartong, lägger i min fina matta. Min badrumsmatta slänger jag också in. Tre av mina fyra kuddar också. Bär ner den till återvinningen. Såsom jag tidigare gjort med ett bord, en golvlampa och min säng. Allting har försvunnit bara inom minuter efter jag ställt in det där. Antingen är Sätra verkligen Bermudatriangeln-wannabe, eller så är folk desperata på gamla, äckliga möbler.

Inte mig emot.
Det betyder ju bara att jag kommer leva vidare i Gävle, på åtminstone ett sätt.

Nej. Nejnejnejneeejnejnej.
Fan. Fanfanfanfaaanfan.
Aj. Ajaaaj.

Ont i magen much?
Ligger och dör istället för att sova.

Stress? Press? Inbillning? Eller verkligen något som är totallt fucked up och snett där inne?
Orkar inte bli väckt av sådant här. Orkar inte vårdcentrala mig heller.

Fan.
Måste sova, så jag orkar plugga in allt jag måste plugga in.
Så jag kan städa allt jag måste flyttstäda.

På söndag ska lägenheten vara tom och hjärnan vara fylld.
Om jag blir tvungen att spendera dagar sängliggandes på grund av det här helvetet igen då blir jag arg.

Gud, vad har jag gjort dig?
Bäst för dig att du låter mig sova nu, för att vakna upp utan att behöva tänka orden;
Nej, Fan & Aaaaaj.

SVT visar just nu en polsk tv-serie. Den heter fint översatt Londoners och handlar om några polackers livsöden efter att de av en eller anledning valt att flytta till London. Den unga tjejen som blir lurad, den äldre mannen som åker dit för att hälsa på sin hårt arbetande (och såklart klyschigt otrogna) fru och män som arbetar med bygge, för alla vet att polacker är billigare än den infödda arbetskraften, utan brytning.

Jag tvivlar inte en sekund på att det görs bättre polska tv-serier, men när det är den enda som svensk tv visar, så anpassar jag mig och ser ivrigt på med stora ögon. Tittar extra nogrannt på hur de integrerar, hur deras läppar rör sig annorlunda jämtemot våra när de pratar. För jag att fått för mig att vi är olika, (men ändå kollar jag inte på amerikanska tv-serier på det viset). Som om det bara finns skillnader mellan Polen och Sverige, mellan polacker och svenskar.

Jag har fått för mig att hundarna skäller på att annat sätt där. Att fåglarna sjunger annorlunda. Att duvornas ho-ho ho-hoande betyder något annat. Och där slår det mig, serien är inspelad i London. Hundarnas skall och fåglarnas sång som jag för någon kvart förknippat och som fått mig att längta tillbaka till Polen, inte har något med Polen att göra. Där slår det mig, att det är något jag själv skapat.

Gillar ändå att min hjärna spelar ett spel med mitt hjärta. Eller om det är tvärt om.
Mitt hjärta kommer alltid att slå extra slag för Polen
& min hjärna kommer alltid att se de där sakerna som egentligen inte finns men som får mig att minnas.

17 juli åker jag till Warszawa.
Tills dess får jag bota min abstinens med att ivrigt vänta på nästa avsnitt av serien, där bruten engelska och polsk vodka delar på huvudrollen och polackernas livsöden alla birollerna. Idag visades del 4 av 13, vilket betyder att jag har något att se fram emot varje tisdag sommaren ut & passande nog slutar serien att visas i samma veva som jag ska ner till Polen igen.

Nu är min lägenhet helt tom. Alla mina ägodelar ligger i 4 stycken resväskor som står ute i hallen i väntan på att det ska bli den 15 juni. Jag ligger på exakt samma plats som jag låg, den allra första veckan här. På golvet, på en madrass. Tiden går så fruktansvärt fort.

För att få den att sakta ner så valde jag att kolla på New Moon. Och trots att man fnissar som en prepubertal tonåring åt deras trånande blickar och delvis nakna kroppar, så är det enda jag lyckats konstatera är att Jacob är en bitch, Edward är en dramaqueen & vad fan ser de i Bella? (och här kommer mina prepubertal-tonåring-tankar igång igen, klart att jag ifrågasätter deras eventuella kärlek, för Bella är ju inte jag.) Tur att det åtminstone finns någon skillnad mellan mig och resten av världens tjejer som tittar suckandes på twilight-filmerna.
Typ självinsikt.

Drömde idag att jag var skyldig Eric Saade pengar. Vi satt av okänd anledning vid samma bord; han, mina tjejkompisar och hans flickvän. Han satt brevid mig och hans tjej satt på andra sidan (strategiskt utplacerad av mig och mina vänner, så långt bort från Eric som möjligt). Varpå jag plötsligt börjar smeka honom på låret, lutar mig in och viskar frågandes i hans öra, om han kan tänka sig att ta det i natura.

Så sjukt roligt!
Tyvärr minns jag inte om det gick vägen eller inte,
men snacka om att mitt sovande jag har humor.

Jag tänker aldrig på dig:
inga fåglar kretsar inga viskningar
skälver: det finns
inga viskningar inga fåglar
Jag tänker aldrig på dig:
det finns inget hav höljt i skymning
det finns inga stjärnor
det finns inga skimrande speglar
Jag tänker aldrig på dig
men alla mina tankar tänker
tyst över sovande vatten
på dig.

/Lukas Moodysson
Sveriges bästa poet, alla kategorier.

Status:

Illamående
Trött
Seg.

Man känner sig sjukt ynklig när man vaknar upp och inser att man inte har sina kläder på sig. När man ser att man har en hink uppställd brevid sig fylld med galla. När man inser att man varje klunk vatten man försöker dricka, tvingar sig upp igen. In i den vita hinken, redan alldeles för fylld.

Tydligen spydde jag på mig själv igår. Kul!
& frukosten spydde jag upp. Kul!

Men innan dess var kvällen trevlig. Och det låter tragiskt, men jag önskar att den inte hade varit det. Jag insåg att jag trots allting kommer att sakna Gävle, trots att jag insett att Gävle aldrig kommer att bli min stad. Och framförallt mina kurskamrater och andra jag lärt känna under den här tiden. Jag tror att deras nästa år kommer att vara så som jag önskat att detta år varit. Att lämna nu är antingen det dummaste jag gjort i hela mitt liv, eller ett fucking genidrag.

Jag hoppas såklart på det senaste, men en sak är säker och det är att jag kommer sitta på facebook och uppdatera konstant bara för att ha koll på dem.


Ny status:

Sentimental & Bakfull.
Over and out.

Skriver kreativt för första gången år 2010.
Det är för en hemtenta, men det är kreativt och jag ler. Trots att jag borde sova.

Skriver en sonett. Den är elvastavig och rimmar. Handlar om just sömnlöshet.
Jag tog en paus och ändrade om lite i mina kursansökningar för i höst. Hoppas få läsa kreativt skrivande på halvtid. Eller Kulturstudier C, för att leka vuxen och skriva C-uppsats.

Vet inte riktigt vad jag ska med en C-uppsats till, men det låter ju åtminstone flashigt!

Idag har jag blivit av med halva min lägenhet. Bestämde mig  att det fick vara nog och la upp annons efter annons på facebook-sidan dedikerad till säljes/köpes/skänkes annonser i Gävle området. Fick sålt min tv, tv-hylla, två bokhyllor och fått slängt halva min säng. Köksbordet väntar på att bli sålt och resten av sängen får vänta en vecka till. Något jag såhär i efterhand gällde tvn också. Trodde verkligen inte att det skulle gå så lätt att bli av med en gammal, liten tv.

Trots att lägenheten blir mer och mer tom fr varje timme så, känns inte som att det är på riktigt än. Men jag vet att den känslan kommer infinna sig väldigt snart. ut med mattan, ner med Cirus Miramar planscherna och lägenheten blir lika anonym som den var då jag såg den för första gången. Det kommer kännas snart. Så fort jag tar ner planscherna från väggarna kommer detta inte bara vara något jag fick för mig för ett halvår sedan utan något jag valt. Och faktiskt..gjort.

Vet inte hur jag känner inför det.
Jag känner efter, känner att det är okej. Att det är okej att inte ha en plan, att inte ha ett jobb, att inte ha någonstans att bo.
För bara ett år sedan var bara den tanken omöjlig, det kändes som att man måste ha en plan. Att man var tvungen att veta vad man ska göra och sen bara göra det, trots att det aldrig riktigt kändes  100&-igt. Trots att det kändes..fel.

Hoppas bara att det blir bra det här.
Att göteborg tar emot mig med öppna armar, med jobb, lägenhet och hela köret innan året är slut.

Vet inte om det är för att han råkar vara naken, men är inte Alex Schulman ganska...typ. Snygg?
När hände det?