Iförrigår vaknade jag med känslan av att mitt hjärta hoppat ut ur kroppen och lagt sig ovanpå bröstkorgen istället för att befinna sig innanför den. Det var söndagmorgon, dagen efter dagen efter midsommarafton. Min bror & jag hade planerat in en heldag med förmiddag på Liseberg och eftermiddag på Bergakungen för marathon-bio (Beck + Späck i ett sträck!)  för det är so we roll. Min bror & jag.

Vi åkte Lisebergsbanan och jag kände någonstans att jag inte befann mig i nuet. Som att kroppen var där, medvetandet var där men som att själen befann sig på en annan plats. Att hjärtat befann sig utanför bröstkorgen. Jobbig känsla, någonslags otrygghet, då man är van vid att alla organ ska sitta fast, även i en bergochdal-bana. Jag reste upp mina händer i en av alla backar, såg att min bror gjorde det samma. Kände karusell-pirr i magen och skrattade. Tänke konstant "Jag befinner mig inte i nuläget". Extremt jobbig känsla, som jag närmst kan beskriva som när man blir skrämd och tappar andan för en sekund fast att den sekunden fastnat och känslan aldrig försvinner. Det positiva med den är dock att man gör sådant man annars hade struntat i för att det är för jobbig/läskigt/whatever. Som att åka den nya karusellen som verkar lite små-läskig. Tvingade med min bror till den. Han kollade mot den skepptisk och föreslog någon mesig random-attraktion istället. "Men snälla då", sa han. "Mes", svarade jag. Tillslut åkte vi den, min bror får ur sig ett ångestladdat urmesigt "neeeej" precis i början, när det läsiga inte ens hunnit starta. Skrattar tills jag börjar gråta. Min bror skrattar tills han börjar gråta.

Sedan spelade vi på lyckohjulen. Hade tur som vanligt. Min bror bad om ett nummer att spela på. Först tänkte jag 11, men det kändes fel. Sa 3. Han valde 3 och vann. Jag går fram till nästa hjul, väljer nummer 9, vinner. Av någon anledning har jag ALLTID spelat på nummer 9. Sedan 1996.

Gick in på bion. Åt upp allt godis vi vunnit. Gick ut ur salong 1 vid slutet av beck, sprang för att köpa biljetter till späck. Sprang in i salong 2 vid början av späck. Åkte hem och sov.

Vaknade igår med känslan av att hjärtat befann sig utanför kroppen. Igen.
Undrade när känslan skulle försvinna.

Tog emot den. Att känna att man inte befinner sig i nuet är trots allt ypperligt när man måste göra tråkiga saker som att åka in till passcentralen för att ansöka om nytt pass.  Satt där i den relativt trånga vita lokalen med cirka 130 andra personer som likt mig ansöker om pass i sista sekunden inför sommar-resan. 2½ timme gick innan det blev min tur. Bilden blev ful (som om det vore en överraskning), min namnteckning ser ut att vara skriven av en 3-åring och jag råkade säga att jag är 168, istället för 169.

Åkte hem och sov.
Vaknade idag med känslan av att hjärtat befann sig utanför kroppen.
Undrar när känslan kommer försvinna.