SVT visar just nu en polsk tv-serie. Den heter fint översatt Londoners och handlar om några polackers livsöden efter att de av en eller anledning valt att flytta till London. Den unga tjejen som blir lurad, den äldre mannen som åker dit för att hälsa på sin hårt arbetande (och såklart klyschigt otrogna) fru och män som arbetar med bygge, för alla vet att polacker är billigare än den infödda arbetskraften, utan brytning.

Jag tvivlar inte en sekund på att det görs bättre polska tv-serier, men när det är den enda som svensk tv visar, så anpassar jag mig och ser ivrigt på med stora ögon. Tittar extra nogrannt på hur de integrerar, hur deras läppar rör sig annorlunda jämtemot våra när de pratar. För jag att fått för mig att vi är olika, (men ändå kollar jag inte på amerikanska tv-serier på det viset). Som om det bara finns skillnader mellan Polen och Sverige, mellan polacker och svenskar.

Jag har fått för mig att hundarna skäller på att annat sätt där. Att fåglarna sjunger annorlunda. Att duvornas ho-ho ho-hoande betyder något annat. Och där slår det mig, serien är inspelad i London. Hundarnas skall och fåglarnas sång som jag för någon kvart förknippat och som fått mig att längta tillbaka till Polen, inte har något med Polen att göra. Där slår det mig, att det är något jag själv skapat.

Gillar ändå att min hjärna spelar ett spel med mitt hjärta. Eller om det är tvärt om.
Mitt hjärta kommer alltid att slå extra slag för Polen
& min hjärna kommer alltid att se de där sakerna som egentligen inte finns men som får mig att minnas.

17 juli åker jag till Warszawa.
Tills dess får jag bota min abstinens med att ivrigt vänta på nästa avsnitt av serien, där bruten engelska och polsk vodka delar på huvudrollen och polackernas livsöden alla birollerna. Idag visades del 4 av 13, vilket betyder att jag har något att se fram emot varje tisdag sommaren ut & passande nog slutar serien att visas i samma veva som jag ska ner till Polen igen.