Fredag, när blev det fredag?
Jag har praktiskt taget gått runt i ett sömnlöst inferno de senaste dagarna, sprungit runt mellan kursboken och allting som behöver flyttstädas. Ifall jag hade glömt bort hur mycket jag hatar flyttstädning sedan sist (vilket jag absolut inte har, traumatiska minnen daterade 2008 finns fortfarande kvar alltför färska) så blir jag åter påmind varje sekund som går. Allting måste skina och man måste städa på platser man knappt visste existerade. Bläddrar i broschyren jag fick av hyresvärden på posten. Flytta ut ugnen, står det. Jag flyttar ut ugnen. Massor med torkade matrester, damm och annat vars existens man inte ens vill tänka på. Sopar upp det. Putsar golvet. Läser nästa steg i broschyren. Flytta ut Kylskåpet. Hinner tänka o-r-k-a. Kommer nästa hyresgäst verkligen kontrollera om det eventuellt är något under kylskåpet? Nästa punkt. Flytta ut garderoberna. Slänger broschyren.

Packar en flyttkartong, lägger i min fina matta. Min badrumsmatta slänger jag också in. Tre av mina fyra kuddar också. Bär ner den till återvinningen. Såsom jag tidigare gjort med ett bord, en golvlampa och min säng. Allting har försvunnit bara inom minuter efter jag ställt in det där. Antingen är Sätra verkligen Bermudatriangeln-wannabe, eller så är folk desperata på gamla, äckliga möbler.

Inte mig emot.
Det betyder ju bara att jag kommer leva vidare i Gävle, på åtminstone ett sätt.