Jag har en ångest-kväll. Jag har spenderat de senaste timmarna med att vältra mig i den sämre delen av min känslo-katalog och har nu fastnat någonstans mellan att jag är vidrig och typ en val. Känns av någon oförklarig anledning att jag väger 20 kilo mer än vad jag gör, vilket är en extremt irriterande känsla. Därav vidrigheten antar jag.

Kan inte sova, för det är allt jag tänker på.
vidrig, fet och ful.
kul.

Så jag bestämde mig för att sluta med mina tafatta försök att sova och istället börja peppa inför den kommande fredagens konsert. För om bara fyra dagar så anländer mitt livs kärlek Markus Krunegård till den här kalla och fortfarande snödränkta staden. Jag har sett honom två gånger tidigare. Han värmde upp hela hjärtat och själen. Gjorde hela jävla Göteborg lyckligt. Två veckor senare gjorde han samma sak i Stockholm. Jag hoppas att han gör samma sak nu, här i Gävle.

Jag klarar knappt av att titta/lyssna på det här klippet i sin helhet för det tar andan ur mig. Av den enkla anledningen att han är så himla fin. Och finurlig. Och sådär självklar. Sådär självklar som människor aldrig tenderar att vara (men borde).