Jag saknar att vara kär. När jag var i tidiga tonåren var jag konstant kär. Olycklig kärlek var min drog och jag hittade nya offer att sukta efter i varje gathörn. När jag var 14 år skrev jag en dikt som fick namnet "Mikrofonstativ (Det gör så ont)". Inspirerad av Lena Phs schlager-dänga från samma år, som just handlade om alla dessa små pojkar, som inte bara representerade deras ögon, ord eller rosiga kinder utan även mig själv till stor del. Porträtterad genom de. Från hiphop-killen till pop-pojken. Från Johan Persson i första klass, till någon jag fortfarande inte vågar avslöja namnet på. Med så blonda ögonfransar att de inte syntes.

Men någonstans där tog det slut.
Jag insåg att man inte kunde vara kär på håll.
Man kunde inte heller vara kär i varken Darin eller Idol-Jens, hur mycket man än stirrade på de bilder man hade lyckan att hitta då och då i den senaste Veckorevyn. Någonstans tog förnuftet över, någonstans hoppas jag att förnuftet ska ta slut.

Förra året råkade jag se en kille där jag på direkten fick känslan, att om vi lär känna varandra, så kommer vi vara tillsammans för alltid. Så sjukt pinsamt att skriva, men den känslan som uppstod där när han log, drog handen genom sitt hår och sa något sarkastiskt om jagminnsintevadförjagstirradepåhansfinaögon går inte att beskriva. Men vi lärde aldrig känna varandra & vi kommer aldrig att lära känna varandra
& jag saknar den känslan. Det leendet.
Den drogen.