Jag är fast i ett mitt-i-mellan,
och det känns som att man sitter i passagerarsätet på en bil som bara är skeunder ifrån att krocka.

Den där sekunden av chock, rädsla och nervositet fast förländ till minuter, timmar, dagar.
Att andas är jobbigt, för det påminner en om att man lever.
Påminner hjärnan att den fortfarande kan tänka tankar.

Kan jag inte bara få ett jobb nu?
Så jag kan få en lägenhet, så jag kan gå framåt i mitt liv och inte bara sitta på samma plats jag redan suttit alldeles för länge. Kom-igen-already.