ett måndagsexemplar av ett söndagsbarn på en deadline-tisdag
Distanskurs = Veta om en uppgift i en månad, men ända sitta och skriva frenetiskt en timme innan deadline. Prick 00.00 blev jag klar, men felberäknade korrläsningstiden. Var länge sedan jag behövde korrläsa något. Dödade några älskningar, la till lite rim. Det är ju ändå kreativt skrivande jag läser, tänkte jag. Skickade in allt en timme sent.
Blev nöjd.
Trots att jag vetat om uppiften ett tag har jag haft svårt med inspirationen, uppiften "skriv ner ett barndomsminne" är svår när man inte minns något; antingen var min barndom så mellanmjölk-helyllesvensson att jag inte behövt lägga något på minnet, eller så var den så hemst att jag blockat a-l-l-t. Tänkte alldeles för länge på vad jag skulle skriva, tänkte alldeles för mycket på att det kommer definiera mig, eller snarare avslöja hur jag vill att andra ska definiera mig. Tänkte alldeles för pretto, tänkte diskoteksbranden 1998, då jag vaknade mitt i natten av brandbilar-ambulander-skrik, tänkte 9/11 då vår amerikanska lärare kom in i klassrummet rödgråten. Tills jag faktiskt insåg, att barndomen ska vara lättsam. 11-åringar kan ändå inte beskriva stora händelser, för de inser inte storheten i de och en sådan naiv text skulle nog bara bli fel. Kursen slutar i maj 2012. Jag har åtta månader på mig att skriva pretto texter.
Så trots att jag haft uppgiften ett tag, började jag inte skriva föränn i tisdags då jag började leka lite med ord, meningar och kombinationer. Skrev ner de. Inget annat. Tills imorse då jag under en wordfeudmatch fick världens inspirationsinjektion och skrev tills jag skulle till jobbet.
Either way, fick tillslut ihop en dikt-fast-typ-inte-en-dikt-kanske-en-typdikt. Hatar ordet dikt, men är inte tillräckligt häftig för att klara av spoken word. Den handlar om hur vi flyttade från Karlskrona till Göteborg och är ganska lättsam.
Publicerar den kanske här, ska låta den vila under natten
är den fortfarande bra imorgon laddar jag upp den.
Är den dålig, får jag hoppas att läraren tror att det är ett skämt och ber mig mejla rätt fil.
Åh, spännande.
Vet inte riktigt om jag vill att det ska bli morgon eller inte.
Blev nöjd.
Trots att jag vetat om uppiften ett tag har jag haft svårt med inspirationen, uppiften "skriv ner ett barndomsminne" är svår när man inte minns något; antingen var min barndom så mellanmjölk-helyllesvensson att jag inte behövt lägga något på minnet, eller så var den så hemst att jag blockat a-l-l-t. Tänkte alldeles för länge på vad jag skulle skriva, tänkte alldeles för mycket på att det kommer definiera mig, eller snarare avslöja hur jag vill att andra ska definiera mig. Tänkte alldeles för pretto, tänkte diskoteksbranden 1998, då jag vaknade mitt i natten av brandbilar-ambulander-skrik, tänkte 9/11 då vår amerikanska lärare kom in i klassrummet rödgråten. Tills jag faktiskt insåg, att barndomen ska vara lättsam. 11-åringar kan ändå inte beskriva stora händelser, för de inser inte storheten i de och en sådan naiv text skulle nog bara bli fel. Kursen slutar i maj 2012. Jag har åtta månader på mig att skriva pretto texter.
Så trots att jag haft uppgiften ett tag, började jag inte skriva föränn i tisdags då jag började leka lite med ord, meningar och kombinationer. Skrev ner de. Inget annat. Tills imorse då jag under en wordfeudmatch fick världens inspirationsinjektion och skrev tills jag skulle till jobbet.
Either way, fick tillslut ihop en dikt-fast-typ-inte-en-dikt-kanske-en-typdikt. Hatar ordet dikt, men är inte tillräckligt häftig för att klara av spoken word. Den handlar om hur vi flyttade från Karlskrona till Göteborg och är ganska lättsam.
Publicerar den kanske här, ska låta den vila under natten
är den fortfarande bra imorgon laddar jag upp den.
Är den dålig, får jag hoppas att läraren tror att det är ett skämt och ber mig mejla rätt fil.
Åh, spännande.
Vet inte riktigt om jag vill att det ska bli morgon eller inte.
Kommentarer
Trackback
