Typiskt mig:
Skriva upp mål inför första PT-timmen & inse att min kondition inte lär vara samesame som den var i våras. Inse att jag kommer kippa efter andan och typ inte orka någonting. Få panik. Gå till gymmet, springa 5 kilometer. Som för att inte känns mig helt världelös. Körde ett kort armpass efter. Kändes skönt. DÅ.

Nu har jag t-r-ä-n-i-n-g-s-v-ä-r-k.
Kan knappt gå.
Och IKVÄLL ska jag till PT:n.

Hoppas min kropp inte hinner döda mig, innan han gör det.
Lär sova som ett barn i natt.