Idag saknar jag min gamla lägenhet.
Inte de 26,5 kvadratmetrarna med grå tapet, få garderober och en ugn i miniatyr. Placerad på andra våningen av tre i en stad som gud tyckts ha glömt bort. Saknar min gamla lägenhet som i, att sakna att ha de där kvadrametrarna man kan kalla sina egna även om de har grå tapet och få garderober.

Saknar att kunna vara sömnlös hela natten utan att någon försöker prata med en hela morgonen.
Att laga frukost/lunch/middag själv, strunta i disken och ta den senare. Enkla saker. För, nej. Jag vill inte tvätta nu, tar tvätten sen. Att den inte hinner torka tills jag behöver den är mitt problem och inte ditt. Jag har en väckarklocka som står på varje morgon och om den inte ringer så är det mitt problem, inte ditt. Knackningar på min dörr bara minuter innan den ringer och väcker mig med sitt karaktäristiska väckarklock-pling-a-ring uppskattas därför inte. Inte för att jag inte uppskattar det eller försöker vara elak, utan för att det för tillbaka oss, dig och mig, till 2007. När jag behövde det. När jag fortfarande kunde räknas som barn när jag handlade vissa biljetter, inte kom in på krogen, inte hade några som helst obligationer.

Nu har jag obligationer, räkningar att betala, ett jobb att infinna mig på.
Och jag säger inte att jag inte behöver dig, men jag behöver inte det du gör på samma sätt jag behövt det fram till jag flyttade hemifrån förra gången.

Försöker härda ut, hoppas på en lägenhet innan året är slut.
Göteborgs bostadskö, jag hatar dig.