Känner man mig så känner man även till det faktum att jag aldrig varit kär.
Vilket antagligen är anledningen till att jag lätt crushar på folk, för att få vara åtminstonde lite normal.

Igår drömde jag om hur jag var kär i en kille med blå ögon, brunt hår vid namn Tobbe.
Han hade vaknat före mig, satt sig upp i sängen med sitt rufsiga hår medan solen vandrade längst hans rygg.
Jag satte mig upp brevid honom och pussade på hans axel.

Och jag kunde inte tänka klart,
jag var helt uppfylld av känslan jag nu identifierat som k-ä-r.
Ville pussa på hans axel för alltid.

Sedan vaknade jag.
Och jag bara tänkte, tur att jag aldrig behövt känna den känslan mer än under de minutrarna drömmen varade.
Jag hade fan blivit självmordsbenägen, den sekunden känslan tog slut.
Bättre att aldrig ha haft den...eller?