Livet är en pre-pubertal kille med ADHD. Som gillar att se folk plågas och skriker mer, ge mig mer. För att sedan tröttna sådär som pre-pubertala killar med ADHD gör. Slutar tycka att det var roligt & bestämmer sig för att slänga in något som kontrast. Något som gör att man ska uppskatta att plågas, för det är ju värt det, när man väl fått den kontrasten.

Om ni minns så skickade jag ut 17 spontanansökningar någongång i slutet av mars. Och idag väcktes jag av ett telefonsamtal från ett okänt nummer. Jag svarade och visst var det en arbetsgivare som tyckt att jag verkade reko, trots min smått läskiga CV-bild.

Någon timme senare var jag på arbetsintervju. Sjukt mycket självförtroende, ingen nervositet och en massa smarta svar på smarta frågor senare kom jag hem. Och någon timme senare ringde telefonen och det var samma arbetsgivare som fortfarande tyckte att jag verkade reko! Så. Atte. Är man bäst så är man.