Hur mycket jag än har kommit att tycka om PB så skulle jag ljuga om jag skrev att det varit helt smärtfritt att jobba de där 52 timmarna. Idag ska jag jobba undan de sista fyra och sen ska jag sova. Ladda om.

Igår lämnade jag både själen, hjärtat och hjärnan hemma innan jag gick till jobbet. Det där man kallar energi, som brukar vara en himla bra grej att ha, tappade jag någonstans på vägen. Kände mig totalt nerregnad, likt de so vågat sig ut på stan utan paraply. Kom in på jobbet, bytte om och sen ser jag dem. Killar från snus-bolaget som håller på att byta ut snuskylarna mot nya. Stora starka, arbets-svett luktande killar. Sådana där som gör att man nästan avlider, av att bara ha de i närheten. Stal så mycket energi jag kunde ifrån de.

När de gick var nerregnade och ur fokus-saga tillbaka. Räknandes timmarna tills hemgång.

Idag var tanken att jag skulle sova ut. Sova ut, träna och sen tilbaka till jobbet för ett mini-pass inventering. Sova ut gick sådär. Redan innan 07, satte man igång maskinerier utan för mitt rum som skulle slipa/borra/whatever. Drog till gymmet.
Körde ett bodypump pass.
Satte mig ner och grät.

Så roligt. Hade inte duschat, inte tvättat gymkläderna & dålig sömn kan vara den sämsta kombinationen någonsin. Kände mig ännu mer ur fokus. Försökte härda ut bodypump-passet men kände bara, vad fan sysslar jag med? vad-sysslar-jag-med-vad-sysslar-jag-med.

Sedan duschade jag, på med rena kläder och nu drar jag lyxlunch inne på NK. 127:- för en löjligt liten sallad. Socialen betalar. Känner att jag börjar komma tillbaka. Om två timmar bör jag vara nere på jobbet.

Jag börjar ladda upp, börjar känna peppen.
Hade behövt sova några timmar till, istället ska jag sitta här, se lite tv-serier och om tre timmar ta en liten fika innan jag drar vidare till jobbet.

Imorgon, då. Då ska jag sova ut.