Oförberedda telefonintervjuer. Hatar dem.
Man gör bort sig från första sekunden, det räcker med att de säger varifrån de ringer, för redan då spetsar de hörseln. Och besvikelsen i ens röst blir så smärtsamt påtaglig. Man hör hur hon antecknar frenetiskt på andra sidan luren. Skriver saker som att jag inte alls verkar entusiastisk, men det är jag ju! DET ÄR JAG JU, vill jag skrika, men som jag obviously inte skriker, för det är bättre att hon tror att jag är besviken än psyk-sjuk. Lite besviken kanske. Man hade hoppats på att det var DET DÄR andra jobbet. Men nej. Och sen fortsätter det. Man svarar som om man vore 5 år, som om man vore iq-befirad, som om man vore en av de inne i big brother huset som inte vet att is är vatten som frusit.

Så lägger man på.
Sitter apatisk i några minuter, kommer på svar efter svar.
De där svaren man skulle sagt.

And there goes another day of arbetslöshet.

Idag har jag skrivit ut 17 stycken personliga brev med tillhörande CV:s.
Sedan fick jag kramp i handen av att adressera dessa.
Sedan fick jag papercuts i läppen av att slicka igen dem.

Att vara arbetslös är nog det hårdaste jobbet som finns.