Kollegan lämnar jobbet med orden Är det något, så ring mig.
Klart att det inte kommer vara något, tänker jag, jag har full koll. f-u-l-l k-o-l-l. Såklart.

Tar handen ner mot höger ficka, där nyckeln alltid ligger. ALLTID.
Tomt. Känner hur hjärtat pumpar fortare, hur blodet rinner igenom kroppen i ultrarapid.
Andra handen, vänster ficka. FAN.

Paniken, inser att jag inte har någonting. Jag står mitt i en nystängd affär, utan mina saker, för de ligger i omklädningsrummet. Utan att ha räknat kassan, för den ska in i personalrummet, utan att kunna släcka ner för det gör man inne på lagret. Jag står mitt i en nystängd affär. Utan något. Ingen telefon, inga telefonnummer, för de finns alla, inne i personalrummet. Mellan mig och personalrummet, finns en dörr. Bakom dörren ligger mina nycklar, som enkelt hade öppnat nämnda dörr. Hittar en knapp till vakterna, någon minut senare står de där, viftandes med en ficklampa, febrilt knackandes på dörren, tre stora vakter.

Pinsamheten, när de inser att jag ber de skaffa fram numret till min chef.
Pinsamheten, när de inser att jag behöver låna telefonen.
Pinsamheten, när det visar sig att man faktiskt kan öppna omklädningsrummet, personalrummet och lagret med kod.

Suck.
Har gjort så många dumma misstag den här veckan att det är ett mirakel om jag får behålla jobbet.
Filar på ursäkter & andra smarta saker att säga när jag jobbar ensam med chefen på lördag.
Redeem deluxe.

Thank god, för att jag är ledig imorgon.
Avis på att familjen är på Käringön för att midsommra sig.
Cider, god mat & bästa platsen på jorden.
Hade verkligen behövt det nu, men 4 timmars kollektivtrafik, för att vara där i 4 timmar, för att åka tillbaka 4 timmar, känns..så-inte-värt.

Ska självömka & sola istället. Känns som en fin kombination.