År 2000 släppte Håkan Hellström sin första skiva.
Minns trots att det uppenbarligen redan gått 10 år(!) att min storebror fick skivan i födelsedagspresent.
Han satte på skivan, höjde. Jag skrattade ignorant, sa säkert något spydigt så där som endast 11-åringar gör "MÄH! HAN KAN JU INTE SJUNGA" gick in i mitt rum, stänge dörren och satte på min cd-spelare innehållandes random toppliste-skiva.

År 2010 står Håkan Hellström på en scen @ Way Out West, spelandes sin första skiva.
Redan år 2002, började jag förstå mig på Håkan.
2003 sjöng & dansade jag och en vän till känn ingen sorg för mig göteborg men ambitionen att vara med på skolavslutningen. 2004 fick jag första autografen, 2005 andra, 2006 tredje osv.

Det kommer att bli riktigt fint.
På samma sätt som Broder Daniels konsert för två år sedan, så kommer denna spelning markera slutet på en era. Typ, min ungdom.

Vemod, svårmod.
Jag förlorade min ungdom till göteborgs indiepop.
Att vara 13-år och stå i ett kolsvart rum med whirlwind spelandes i bakgrunden;
ni vet. Man sträcker ut armarna och snurrar runt i cirklar enda till låtens sista ton.
Det var värt varenda sekund.
Det var värt varenda sekund.