THE LIGHTS ARE ON; BUT EVERYONE IS GONE

Med rödgråtna ögon konstaterar jag att jag för första gången känt känslan som folk alltid kallat "saknad", men som jag aldrig förstått innebörden av. För första gången i mitt liv känner jag mig som den mest ensamma människan på den här planeten. Jag har ingenting.

Det är jobbigt, jag försöker andas;
men det är för jobbigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0