Jag borde inte kolla på program som Spårlöst, trots att jag inte är adopterad (som en gymnasielärare fick för sig att jag var, i över ett halvår blev jag positivt särbehandlad på hennes lektioner. Minns fortfarande besvikelsen i hennes ögon när denna ordväxling utspelade sig; "Saga, kan ju berätta om hur det är att vara adopterad!" "Eh, va! Jag är inte adopterad?" "Men..du kom ju till sverige som 3åring?!" "Ja, tillsammans med min mamma och bror". Fruktansvärt roligt såhär i efterhand, men det var inte det jag skulle skriva om) så kan jag relatera till de som söker efter sin förlorade värld.

För jag har också en förlorad värld.
Som jag drömmer mig bort till, som jag kan se från krönet av kullen om jag bara blundar.
Men det är en värld som är tom, för jag vet inte vad den innehåller. Den ekar hånfullt TOMT.
Men det är min förlorade värld, och bara för att jag inte vet vad den innehåller så betyder det inte att den är tom. Trots det lämnar det ju en tom plats i hjärta, hjärna och själ som blir omöjlig att fylla. Och därför plågar jag mig igenom program som Spårlöst, där man kan förundras över andras förlorade världar och gråta när de hittar bitarna som fyller tomheten.

Snyft. Snor. Salt i ögonen.