Jag känner mig helt jävla förvirrad. Något är borttappat, funderar över om det är jag som gått i bitar och ligger utspidd över hela Gävle.

- paus
Vi sjunger hallelujah inför en man som aldrig stått över oss, vi tillber altare där idolbilder på jesus spelar huvudrollen och tänder tusentals ljus i världens alla kyrkor och inga hallelujah utrop hörs ändå upp i himlen. -

reflektion.
play -

Var har rebellen i mig tagit vägen? Jag växer upp och det enda i mig som växer upp på det vis jag vill växa upp är min högra visdomstand som inte längre kan tituleras barn utan trotsig rebell. Det svider & blöder, men det är så det ska vara. Det ska svida! Det ska göra ont och det ska rinna blod ur munnen varje gång man öppnar den. Ge mig något som känns, vad som helst.

Jag har svårt att andas. Fast inte fysiskt, nej, lungorna fungerar som de ska. Snarare psykiskt, någonting inom mig saknar något. Min insida får ingen luft och det börjar märkas av. Känner mig nervös, känner mig trött, känner mig nervös, känner mig trött. Och sådär går det runt.

& liksom vaddå nervös? vad är det för värdelös känsla, var kommer den ifrån?!
Sådant slöseri med tid att vara nervös.