Idag har jag spenderat varenda sekund med att hata livet. Eller snarare livets gång & det faktum att livet måste ha en gång. Att man inte bara kan pausa hela världen vid de tillfällen då allting är perfekt, när allting har en mening.

Idag ringde mamma, ett sådantdär samtal man inte vill få;
Vi behöver åka ner till Polen, sa hon.
Planera in en resa till Ystad, kolla upp det, sa hon.
Ikväll, sa hon.

Enda tågresan jag kunde ta var fullbokad.
Mamma sover just nu på MS Polonia, på väg ner till Polen.
Min morfar dör nu, det var iaf vad de på sjukhuset sa till henne över telefon.

Kolla på tågresor ner till ystad direkt efter kryssningen, sa hon.
Vet inte vilken dag än, men kolla alla hela veckan, sa hon.

Jag kommer inte orka prata med alla om det här hela veckan, så nu får det bli ett äckligt litet blogginlägg om saken. Kommer förmodligen behöva åka ner till Polen vilken dag som helst nu.

Då får man hata livet.
Imorgon ska jag på kryssning, då ska jag älska livet, göra allt för att det ska jämna ut sig.

Oroa dig inte, sa hon.
Ha kul.