Faschinerande grej.
Fokuserar man på något annat tillräckligt länge, så är det som om man glömmer bort att gråta. Hur hårt och länge man än låtit tårarna rinna så bara glömmer man.

Faschinerande grej.
Att allting känns så litet och oväsentligt jämfört med, kanske inte döden, men tomheten som den för med sig. En påtvingad ekande tomhet som tar över.

Försöker andas, försöker uppskatta det faktum att jag a-n-d-a-s.
Det går sådär
& det känns så oförskämt att det går sådär.

Jag andas och precis just nu så slutar hundratusentals människor över hela jävla jordklotet att få in syre och dör & så sitter jag här i min lilla etta i en helt vanlig svensk stad och uppskattar den inte.

Undrar ifall en långpromenad kan få mig på bättre tankar,
himlen är klarblå, träden skiftar i de mest fantastiska färger och kylan är påtaglig.
Jag ska försöka göra den här dagen till en av de finaste detta år.

Tända extra ljus, laga min favoritmat, göra sådant jag tycker om och bara glömma alla måsten.
Examinationsuppgiften får vänta, idag prioriterar jag mig själv fullt ut, det fungerar inte annars.
Jag kommer inte fungera annars.

Hittils går det sådär
& det känns oförskämt att det går sådär.