Tv:n står på i bakgrunden. SVT1, som vanligt på morgonen. Det känns som om det är mycket lättare att vakna till SVT, än till någon utav de kommersiella kanlerna med pålagda skratt. Två rykande koppar te står på bordet.
Googlar oväsentligheter och får plösligt riktigt ont i hjärtat. Flyttar fokusen från datorskärmen och fokuserar blicken på tv:n.





Jag har faktiskt aldrig förstått mig på Thåström, men det var som att Thåström förstod mig.
Det bästa måste nästan vara när publiken är redo att applådera och musiken som varit tyst i fem sekunder fullkomlingen exploderar. Det finns låtar som man känner att man nästan inte är värd att höra, för de är något mer än vad musik annars brukar vara och stå för.

Fint!