Det är kul att se hur folk tar illa upp när man pratar om gud. När jag skriver så gillar jag att flika in det lite ibland, helst i smyg. Bland krucifix, sankte pär och hin håle. Men som det jag skrev i inlägget igår, där gud fick vara en del av mina vardagliga tankar, verkar uppröra folk och få deras hjärnor att gå på högvarv.

GUD GUD GUD GUD GUD,
reaktionen blir nästan alltid "va? tror du på gud?"
de passar på att slänga på sneda blickar, ändrad samtalston och en subtil överlägsenhet.

Svaret är egentligen inte lika enkelt som de förväntar sig. Det är inget ja eller nej. För det beror på vilka värderingar man lägger i ordet, vad det betyder och egentligen hela ens habitus. Gud är så fruktansvärt fördomsfullt förknippad med kristendomen och nej, jag är inte kristen, jag tror inte på den kristna verionen av gud eller vad den bilden gjort/gör med människor världen över. Inte minsta lilla. Men jag tror definitiv på någon överstående makt. Eller jag snarare hoppas att det finns en sådan, sedan spelar den ingen större roll om man bestämmer sig för att kalla den för ödet, gud eller vem-bryr-sig-ingen-bryr-sig.

Men eftersom just ordet gud, trots dess olika betydelser, är det som de flesta människor i västvärlden har satt på denna makt, så känner jag inte för att använda ett annat ord, endast pga det. Det är nästan mer intressant att använda ordet gud, av samma anledning.

De skäms för sina sneda blickar och deras samtalston har återgått till det normala.
Kvar står jag och vet, med en subtil överlägsenhet.