Ifall jag hade haft självmordstankar, så hade idag varit den perfekta dagen att dö på.
Vädret har varit fint, alldeles för kallt men med en sol som lyst upp likt vilken vår-dag som helst. Fåglar som kvittrat och en dagbok fylld med ord om livet, det som varit och det som väntar.

Jag har omstrukturerat i min lägenhet. Städat allt sådant man sällan städar, ni vet. Bakom ugnen, avfrostat frysen, organiserat räkningar efter namn i pärmar. När jag dammsög upp vartenda litet dammkorn så slog det mig att jag inte bara omstrukturerat och renat lägenheten, jag har gjort det samma med mitt psyke och medvetande. Storstädning 2010.

De senaste månaden har jag haft ett svart moln över mig. Ett moln som inte varit fyllt med åska och regndroppar, utan med skoluppgifter som inte blivit gjorda. Och ju fler de blivit, desto mindre har jag haft lusten att göra de. Och jag vet att man inte ska låta vad man vill beblanda sig med vad man måste. Men jag måste inte bara skicka in dessa  tentor, utan jag måste också hitta tillbaka till mig själv.

Jag måste också omstrukturera hur jag tänker kring mina studier och hur jag ska göra dessa tentor som väntar på att bli inlämnade. Jag har insett att jag inte kan gå runt och tänka enbart på det förflutna, utan att jag snarare måste strunta i de som skulle varit inne för månader sedan och fokusera 100% på vad som sker nu. För som det ser ut nu har jag börjat skjuta upp denna kurs också och det är definitivt inte lösningen på problemet utan ytterligare problemskapande. Att ligga efter i tre delkurser, när man börjar på en helt ny kurs i januari. HU. Ryser av bara tanken. Nu ska jag satsa allt på delkursen jag går nu och de andra får vänta tills jag nått den balans jag söker. Eller tills det känns bra. Tills jag kan andas.

Lämna de svarta molnen bakom & springa framåt
inte se bakåt.

Likt åren som gått.