Tror det har att göra med min faschination för universum. Och existens i allmänhet.
Ända sedan jag var liten så har jag tyckt om att stirra upp i himlen, det är..

Alltså, det här kommer låta konstigt. Men man säger ju att en människas ögon är fönstret in en ens själ. Och att, ni vet klyschan, människan döljer hemligheter, främlingar döljer någonting man inte rikigt vet (men som man vill veta, hänge ni ninte med, så tänk mona lisa). På något vis har jag fått för mig att det gäller även gäller hela-jävla-världen/himlen/universum.

Hela vår existens är en främling, som sitter på en hemlighet och himlens alla stjärnor är dess blinkande ögon. Alltså, nu borde jag ju veta vad man menar med klyschan om själen. Jag har bara antagit att ifall man kollar in i en människas ögon tillräckligt länge, så kan man läsa av personen bakom kroppen till ganska stor del. Däri, blir det intressant att spendera timmar med att titta på stjärnorna, peka på stjärnbilderna. Som att tvinga de att berätta saker för oss.

En annan faschination jag burit med mig sedan barnsben är utomjordningar (vilket iofs hör till min kärlek till universum) & spöken. Jag såg filmen Casper år 1995. Tror att det kommer därifrån. Jag har svårt att tro på övernaturlighet som fenomen, men jag tror att den finns. Ligger och bubblar. I fomen av spöken, skyddsänglar och allmäna känslor. (Ni vet, man sitter på bussen och börjar plötsligt tänka på en person och denne stiger på bussen. Eller när man tappat bort sitt busskort och letar efter det i en kvart, när man utan tanke går till stället där det ligger som om det vore den mest självklara sak i hela världen). Jag tror att de förgyller dagen, med små-små saker som för att vi inte ska glömma att det faktiskt är fint att vara vid liv en dag till.

En av de finaste historier jag vet är en som mamma berättade när hon kom hem från Polen, en dag för några år sedan. Szczecins kyrkogård är en av de största i europa och någonstans bland alla gravstenar ligger min mormor. Mamma hade inte varit där på flera år och att försöka hitta någon är näst intill omöjligt ifall man inte vet var de ligger. Efter att ha letat i, jag vet inte hur länge, så stannade hon upp. Började snurra runt, runt i cirklar. Medan hon gjorde det så tänkte hon, eller viskade, eller uttalade orden (som ni ser så minns jag tyvärr inte historien i sin helhet, vilket är riktigt synd) "Snälla, bara visa mig vägen, vägled mig". Efter en halv minut, så stannade hon. Gick runt 115 meter rakt fram. En högersväng, utan att tänka. Stannade.

Framför vilken grav?
Behöver jag ens skriva det?

Att ens tänka tanken på att inte tro på något sådant, är för mig därför helt obegripligt.
Jag har aldrig haft en mormor vid liv, men jag tror på att jag haft en mormor, att säga något annat vore en underdrift.