Har man gått sönder så får man ta till drastiska metoder för att försöka laga sig själv. Trots att jag är ett skolexempel på fattig student (med 1000:- kvar för hela december och med inga julklappar köpta än + att jag fått 1500 kronor insatta på kontot av mamma, vilket i princip betyder att jag redan ligger 500:- back, oh well) så svängde jag in på en frisörsalong efter onsdagens föreläsning.

Det är alltid samma sak när man sitter där i frisörstolen, man gestikulerar som en galning framför spegeln, använder väl uttänkta ord, "bara topparna, alltså bara allt det slitna och så vill jag få det mer uppklippt. Gillar när man kan rufsa i håret, ja rufsigt! Fast inte FÖR rufsigt & förresten sa jag att jag bara vill ha bort det slitna?" och man blir så smärtsamt medveten om hur ynklig och rädd man ser ut när man sitter där och tittar på frisörskan i spegeln och hon tittar på en tillbaka och påstår att hon förstår medan hon lägger sina händer på ens axlar, som för att säga, "det här ska nog gå bra ska du se".

Sedan tvättar hon igenom ens hår, man hyperventilerar inombords. Kommer på att man glömde nämna hur hon skulle klippa luggen. Glömmer av det ganska fort dock, precis lagom varmt vatten och huvudmassage kan nog få vem som helst att glömma vad som helst. Efter fem minuter hamnar man framför spegeln igen.

Och man ser verkligen rolig ut. Det är ett fenomen jag tänkt länge på, jag är aldrig så ful som jag är i en frisörspegel. Mina ögon blir mindre, min näsa större. Mitt ansikte rundare och min haka påminner om en viss Jay Leno. Det är ett mysterium, jag tycker aldrig att jag är ful när jag tittar mig i spegeln, men ALLTID hos frisören.

Sen får man höra pikar om att man ska klippa sig oftare än vad sjätte månad. Och att hon måste klippa en decimeter för att alla få bort alla slitna toppar. Man biter sig i läppen. vill-ine-vill-inte. Tvingar mig djälv att nicka. Oväsentligheter efter oväsentligheter kommer ut ur hennes mun, man nickar lite ibland, svarar "mmm" ibland. Hon viftar med sin sax lite fram och tillbaka och ser att "NEJ!! VAD GÖR HON?! KLIPPTE HON PRECIS AV SÅ DET BLEV SÅÅ KORT?! DÄR??!"

Då och då kollar hon på en i spegeln, med en blick som frågar "ser det bra ut sålänge?" och man gör allting för att blicken möter hennes ska utstråla "ja, ja det ser jättebra ut" i ren panik slänger man på ett litet leende medan man hoppas att det räckte för att övertyga henne.

Och så stylar hon håret och enda tanken som finns i mitt huvud är snälla bli klar, bara bli klar så jag kan springa hem och gråta.

Man betalar säger tack.
Tycker synd om sig själv, svänger in på åhlens och köper den rödaste hårfärgen man kan hitta.

Dagen efter så tvättar man håret, färgar det tjusigt och stylar det själv.
Och tycker att det är så fab att man blir lite avundsjuk på sig själv.