Den senaste veckan har gått ut på att kolla igenom allting jag äger. Varje liten grej jag samlat på mig granskas skarpt och slängs sedan ner i påsar beroende på värde. Spice Girls-albumet må inte vara värt något, men det får mig att skratta när jag läser det ett 9-årigt jag skrivit snirkligt på framsidan "Spice Girls är ej bätre en BSB". Jag lägger allt i en ha nu-påse, en kommer sen-påse och en aldrig-påse som stannar hemma i källaren. Där i den sistnämnda hamnar Spice Girls-albumet. Lägga i en nu-påse, en sen-påse och en aldrig-påse. Inte bara gällande kläderna utan även alla minnen, sorteras, slängs. Prioriteras.

Om en vecka så sitter jag på ett tåg,
om en vecka och en timme så bär jag mina två resväskor fyllda av grejer som hamnat i ha nu-påsen.
om en vecka och två timmar sitter jag hemma hos min storebror i stockholm och packar om.
Klockan 8 dagen efter åker jag till Gävle.

Och sedan vet jag inte vad som händer.
Och av någon anledning verkar jag vara den enda som finner det läskigt.
Min storebror säger att det är kul,
min mamma säger att det är spännande,
mina vänner säger att de kommer sakna mig.
Men när jag ens nämner ordet l-ä-s-k-i-g-t
så skrattar de bara åt mig.

Jag säger åt mig själv att jag borde get over myself
get-over-myself

Good luck with that.