Förra veckan så spontan-köpte jag en biljett till Popaganda-festivalen. Jag visste att jag skulle behöva spendera dagen ensam, men bara vara timmar ifrån att vara med om något utav det finaste denna sommar. Sommarens sista konsert. Nattljuset spred sig över området & då är man inte ensam längre. Insekter, Dans & Musik.
Kändes konstigt att åka på musikfestival helt själv.
Jag satte mig på en kant,
gick in i öltältet,
satte mig på en trappavsats,
gick ut ur öltältet,
satte mig på en kant.
[Ingenting] spelade.
Gick ett varv på området, in i öltältet, köpte en cider.
Florence Valentin spelade. Mimade till 16 ton när de spelade den, för det är den enda Florence Valentin-låt jag kan (förutom Allt de bygger upp, ska vi meja ner som jag lyssnade sönder år 2003)
Gick ut ur öltältet, satte mig på en kant, köpte vatten.
Skickade ett sms till mina göteborgare;

"Hur mår ni? Känns wierd att vara här själv. Jag borde vara där ni är."

Efter två minuter dök första svaret upp;

"åh älskling <3 vi har det bra och ska se kristian anttila ikväll. Vi saknar dig och önskar att du vore här! Glöm inte att gå hem med markus :*"

Fick mig att le. Skulle jag vart där de är skulle jag fått se Kristian Anttila, nu är jag självvalt(!) i Stockholm & bara någon timme ifrån att se Markus Krunegård. Även om det hela är lite mitt hjärta vs. min hjärna i en blodig battle mot varandra, en battle där jag inte vet riktigt vart jag hör hemma, västkusten östkusten västkusten östkusten. Så vann Stockholm idag. Markus tar Kristian anyday.

Ett andra sms vibrerade i fickan inte långt senare;

"VI SAKNAR DIG SÅ HIMLA MYCKET, DU ANAR INTE"


Gick och ställde mig långt framme vid scenen efter Florence Valentin slutat spela.
En dryg timme fick jag vänta & sedan undrade jag ifall jag hade dött
för det måste ha varit gud jag såg på scen.



Farligt nära himlen i vilket fall som helst.