Min blogg har förvandlats till en cry me a river-fest.
Jag glömmer ofta att jag lever. Att man ska ta tillvara varje dag.

Tittar på Efterlyst.
Det får mig att hata hela världen ännu mer, förakta vårt samhälle i synnerhet och äcklas av människor i allmänhet. Hör introt till shoreline. Kan verkligen inte förstå hur någon kunde dra fram en stor japansk kökskniv och köra in den i magen på honom. Förstår det verkligen inte. Kameran zoomar in på minnesplatsen.



Försöker inse att trots all ondska som finns i världen, finns även mycket kärlek. Jag önskar verkligen att Pelle vilar i frid. Och med vetskap om hur älskad han var, det märker man snabbt när man läser i facebook-gruppen hans vänner skapat efter hans död. Efterlyst sa inte mycket om vad som egentligen hände Pelle. Mest samma spekulationer som man redan läst sig galen på de dagarna som gått. Känner sig maktlös, när man inser att det straff mördarna kommer få inte är någonting jämtemot den sorg Pelles anhöriga kommer bära med sig resten av sina liv.



Efterlyst spelade Shoreline i bakgrunden till reportaget.
I Länsmansgårdens Kyrka hade man minnesstund, tände ljus och lyssnade på Shoreline som spelades i bakgrunden. Jag tände ljus i fönstret som fortffarande lyser, jag satte på Shoreline i bakgrunden och Henriks röst strömmar fortfarande ut ur högtalarna. Försöker inse att det trots all ondska, finns så mycket kärlek i den här världen.