Känslor jag älskar, men ofta glömmer bort ens existerar:

När det regnar lätt och man promenerar ner till stans köpcentrum. Att spontant gå på bio.
När det regnar hårt och man springer för att inte bli blöt, stannar då och då under ett tak för att komma ifatt varandra och skratta så hårt att man inte ens logiskt kan komma överrens om vilket håll man ska fortsätta springa åt.
Att sova på en buss.
Att vara vaken på en buss som man åkt med över natten.
Att åka tåg.
Lukten, känslan, förhoppningen.
Att vakna upp någonannanstans. Vare sig det handlar om en buss, en båt, i ett annat land. På en annan plats.
Bli serverad frukost.

I vardagen glömmer man bort att det finns andra platser, för man är så fruktansvärt jävla (äckligt) ingrodd i sin egna plats.
Där tryggheten finns i allt, i favorit-tet som varje morgon serveras i favorit-muggen and so on.

Poängen är:
Jag vill att det ska bli sommar nu, smält bort all snöö-ö-öö-ö-ö
låt mig kasta vinterjackan
låt solen värma upp den här staden och sätta fäää-ää-ä-ärg på allt det gråå-å-å-åa
Okej, man ska inte vara kräsen.
Våren fungerar också. Vi kör på våren.

Seså, fixa!